Om syntetbiologi och artificiellt liv

Tidigare i år kom det rubriker om artificiellt liv. Det var Daniel Gibson & co, under ledning av Craig Venter, kanske den moderna biologins mest kända ansikte (med viss rätt — de organisationer han leder gör coola projekt och han är en rätt kul talare) som publicerade en artikel om den första cellen med ett helt syntetiserat genom. Det är en extremt imponerande insats, men om vad det betyder i övrigt tvista de lärde (med flera). Det ska vi inte heller ge något uttömmande svar på, utan  fördjupa oss lite i hur det gick till.

För de som har tillgång till prenumerationer finns artikeln att läsa här. Lyssna annars på Venter.

Synthetic biology är ett modeuttryck för tillfället, låt oss skriva syntetbiologi på svenska. Inte för att ge sig på definitionsdiskussionen, men låt oss helt enkelt kalla det en uppdaterad variant av bioteknik — inte alls hela vägen, men ännu ett steg närmare att kunna bygga och bygga om biologiska system efter eget huvud. Det är nämligen inte helt lätt, om nu någon undgått att märka det. Biologiska system är, för att använda Drew Endys uttryck, inte byggda för att vara lätta att förstå och förändra. De är strängt taget inte byggda alls, utan har blivit till genom en lång, irrationell och nyckfull evolutionsprocess. Även om jag vet att mina ingenjörskompisar tvivlar på det ibland — hur kontraintuitiva och illa dokumenterade tekniska system än är så är de ändå konstruerade av ett (mer eller mindre) intelligent människosinne

Drew Endy nämner syntesen av långa DNA-strängar som en central teknik — och det är precis det den här artikeln excellerar i. DNA, vår och alla andra organismers stabila lagringsmedium för ärftlig data, är nämligen i grund och botten en väldigt lång sockermolekyl, som kan framställas på kontrollerad syntetisk väg. Det är alltså det som är syntetiskt i den syntetiska cell Gibson & co har framställt — den första mallen för dess arvsmassa har tillverkats i en DNA-syntesmaskin.

Fortsätt läsa

Laxar och källförteckningar

(Laxägg från Wikipedia. Så vitt jag vet inte genmodifierade.)

Bara en kort notis om något vi borde titta närmare på senare. Idag publicerades en artikel på vetenskapsdelen av DN:s hemsida som handlar om genmodifierade laxar som snart kan vara ”här” — det vill säga, Food and Drug Administration i USA utreder om de ska godkänna en genförändrad lax som människodföda.

Fisken kallas the AquaBounty Salmon efter AquaBounty Technologies som säljer den och — får vi gissa — sitter på patenten.

Men först en sak om DN-artikeln och en slående skillnad mellan vetenskapsjournalistik och vetenskapligt skrivande. I vetenskapliga skrifter förväntas det finnas källor dit läsaren kan gå för att få reda på vilket stöd det finns för påståenden; och stödet ska helst vara andra granskade vetenskapliga skrifter. Journalister har såklart inga sådana krav på sig. Och när journalister skriver om vetenskap blir det ibland en dråplig krock. Det hör till exempel till undantagen att en vetenskapsjournalist som skriver om ett nytt resultat som publicerats i en vetenskaplig tidskrift uppger en fullständig källa. I de bättre fallen uppger de vilken tidskrift artikeln publiceras i. Författarnamnet uppges bara om författaren gjort något kul uttalande som går att citera i texten. I värsta fall får vi nöja oss med att det står att ”amerikanska forskare” kommit fram till någonting — förmodligen att någonting orsakar eller skyddar mot cancer.

Detta har nog sina randiga och rutiga skäl. Jag har förstått att vetenskapsjournalister ofta jobbar med presskit med förhandsmaterial från de stora tidkrifterna, så de kanske inte vet exakt när och var artikeln kommer finnas. Oftast krävs det dyra prenumerationer för att komma åt den, och det är inte självklart att vi som läsare skulle begripa originalartikeln ens om vi såg den. Därför kanske inte referensen alltid är så viktig för oss. Men det vore ändå bra om den fanns där, så vi kunde gå till originalartikeln ifall vi vill veta mer — särskilt när det gäller något kontroversiellt.

Den här artikeln handlar i alla fall inte om något visst genombrott som publiceras i en vetenskaplig artikel. Men den verkar vara ett referat av den här artikeln — och kanske någon mer — i The Guardian. Nog för att artikeln verkar — verkar; det borde vi som sagt titta närmre på, kanske titta på några av de vetenskapliga referenser som faktiskt finns — innehålla en rätt bra sammanfattning av vad som är genmodifierat med laxen ifråga. Men den har ändå karaktären av en sammanfattning av en sammanfattning av en sammanfattning. Mest av allt påminner det om viskleken.