Den senaste i serien högskolepedagogiska kurser var en workshop om e-lärande, alltså undervisning online. Det är användbart både för genuina distanskurser, för kurser som behöver hållas på distans i nödfall därför att det råkar vara pandemi, och för vilka kurser som helst — eftersom varje kurs med självaktning har ett inslag av online-aktiviteter numera. Vi använder ju alltid en digital lärplattform till att dela material, hantera inlämningar, meddelanden och diskussioner, även om kursen också har klassrumsaktiviteter.

Jag har hittils inte behövt spela in några föreläsningar eller demonstrationer, men nu är jag bättre förberedd ifall det skulle behövas. En fördel med att behöva lyssna på mig själv alldeles för noggrant för att kunna skriva textningen: Jag insåg att jag, i min nedkortade föreläsning, gav en ganska torftig förklaring av ett visst genetiskt koncept (för insatta: ja, det var naturligtvis kopplingsojämvikt). Om jag skulle använda den i faktisk undervisning måste jag spela in den delen igen med en bättre förklaring.

Den automatiska textningen har det inte lätt med min engelska kombinerad med genetisk terminologi. Jag minns inte vad jag sa här, men det var något helt annat.

Annars var det mest intressanta att prata (och i någon mån klaga) med andra deltagare om det senaste årets distansundervisning. Ett återkommande klagomål under det gångna året är hur trist det är att föreläsa för en skärm, jämfört med att göra det inför en publik i ett rum. Jag håller med: Det är både tråkigare och mer stressande att prata till en skärm, och det blir knappast bättre när det är en inspelning på gång. Men å andra sidan, varför är det så viktigt att titta på åhörarnas ansikten? Vet vi att studenterna hänger med för att de ser ut att hänga med — eller att de inte hänger med för att de ser ut att uttråkat titta ut i rymden? Nej, såklart inte. Det är klart att det är trevligt för mig att se dem jag talar till, men jag har svårt att se att det ger mig någon användbar information om vad de förstår och inte, om jag inte frågar dem.

Och på motsatt håll: är det viktigt att studenterna ser mitt ansikte? Även det omvända klassrummet, i all sin påstådda radikalitet, verkar en smula fixerat vid föreläsningar. Å ena sidan känns det seriöst med en videoföreläsning, i alla fall om den inte är för tafflig — att jag tagit tiden och ansträngningen att samla ihop och spela in materialet. Och det finns ett visst underhållningsvärde, som inte är att förakta, i att läraren visar sitt ansikte och har ett personligt tilltal. Å andra sidan, all kritik som finns mot föreläsningsformen (med undantaget att man inte kan spola tillbaka och se den igen) kan riktas mot den förinspelade föreläsningen. Den eventuella lilla interaktivitet som finns i en live-föreläsning försvinner också. Det viktiga är att studenterna lär sig så bra som möjligt, och frågan är om de blir bättre föreberedda för en lektion eller ett seminarium av att få en inspelad föreläsning än de skulle bli av få läsanvisningar eller en förberedelseuppgift.

I december förra året kom Samuel Bengmark från Chalmers och Göteborgs universitet på Zoom-besök till oss på SLU för att hålla ett lunchseminarium med titlen: ”Föreläsningar — en utdöende undervisningsform?”

Bengmark beskrev vad han kallar ”alternerande föreläsningar”, det vill säga pass som består av en blandning av föreläsning och övningsuppgifter för studenterna att arbeta med, som varvas med säg 10 minuter föreläsning, 5 minuter övning, och så vidare. När föreläsningarna äger rum fysiskt i en sal delar han han ut uppgiftslappar att skriva på. När föreläsningarna äger rum i videokonferens använder han break-out rooms för att dela upp studenter i virtuella smågrupper och Mentimeter för att ställa frågor och sammanställa svaren. Det senare är förresten ungefär vad jag gjorde med de föreläsningar i genomik jag höll förra terminen, även om jag hade något färre inslag av övningar än Bengmark.

Han gick igenom några problem som kan uppstå under en föreläsning (att åhöraren fastnar på något hen inte förstår, faran med att se en färdig lösning på ett problem utan att tänka igenom den själv, och inte minst att ingen orkar lyssna någon längre stund på någon som pratar, särskilt inte under en videokonferens) och hur inslag av övning under föreläsnigen skulle kunna hjälpa. Han pratade också lite om korrelationer mellan kursvärderingar: de studenter som gillar kursen gillar också arbetblad; de studenter som gillar att ha föreläsningar förinspelade på video gillar inte arbetsblad.

Det märkliga med seminariet var inramningen som ett försvar av föreläsningsformen. Bengmark började med att redogöra för kritiken mot föreläsningar, och placera föreläsningen längst ner på vad han kallar ”den informella didaktiska topplistan”, efter återkoppling, kamratdiskussioner och så vidare. Det ligger nog något i det. En docerande föreläsare får ibland stå som metonymi för allt som är dåligt med högre utbildning; föreläsningen som form är kanske mer utskälld än den förtjänar. Men titeln har inte mycket med innehållet att göra. Är föreläsningen en utdöende undervisningsform? Det verkar inte så. Och Bengmarks angreppssätt för att försvara föreläsningen mot kritik verkar vara just att ägna mindre tid åt att föreläsa och mer åt att låta studenter göra själva och diskutera med varandra.

Mina anteckningar.

Det förefaller vara ungefär samma seminarium som finns inspelat hos Nationellt center för matematikutbildning vid Göteborgs universitet. Jag tycker inte inspelningen riktigt gör seminariet rättvisa, men det finns där om man vill lyssna.