Reflektioner om högskolepedagogik, tagning 2

Kära dagbok,

Mer tankar från fortsättningskurs i högskolepedagogik.

På det andra kurstillfället ägnade vi rätt mycket tid åt ett romantiskt ideal för universitetet: både passet om pedagogisk utveckling i ett större sammanhang och passet om forskningsanknuten undervisning drog mycket inspiration från Humboldts ideal om högre utbildning som en helhet utbildning och forskning, som ska bibringa studenterna bildning och en generell färdighet att tänka självständigt, snarare än ämnes- och yrkeskunskaper.

Det står i högskolelagen och allt:

Verksamheten skall bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning.

Utbildning på grundnivå ska utveckla studenternas
– förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar,
– förmåga att självständigt urskilja, formulera och lösa problem, och
– beredskap att möta förändringar i arbetslivet.

Inom det område som utbildningen avser ska studenterna, utöver kunskaper och färdigheter, utveckla förmåga att
– söka och värdera kunskap på vetenskaplig nivå,
– följa kunskapsutvecklingen, och
– utbyta kunskaper även med personer utan specialkunskaper inom området.

Men lagen skriver också om arbetslivet, yrkesverksamhet och så vidare. Det låter som en blandning av den ovanstående visionen och andra hänsyn, och det överensstämmer kanske med universitetets historia som innehåller både holistisk Humboldt och en start som glorifierat prästseminarium.

Sådant pratade vi alltså om. Vad är ett universitet egentligen? Vad är poängen med den typ av utbildning som vi driver? Jag fick några gånger intrycket att den här delen av kursen handlade om att övertyga oss om att bildningsideal är bra och viktigt.

Men den lokala miljön är förmodligen ännu viktigare än den större inramningen. En bra miljö med kollegor som bryr sig och stöttar varandra hjälper förstås att göra undervisningen bättre. Mårtensson & Roxå (2011) tittade på fyra ”starka akademiska mikrokulturer”, det vill säga ställen på universitet där undervisning och forskning ansågs fungera väldigt bra. Som man kanske kan vänta sig är det här grupper där man håller undervisning för väldigt viktigt, har förtroende för varandra, har goda relationer med andra, och upplever ett gemensamt ärende.

Ärenden ifråga verkade vara långsiktiga mål som var riktade utåt. Poängen var att forma fältet, utbilda studenter som kommer att utveckla yrket, påverka omvärlden. Inte ”att bli en excellent utbildningsmiljö”, eller något sådant som förmodligen står i dokument på högre nivå i organisationen. Författarna använder ordet ”enterprise”. Det påminner om skillnaden mellan extern och intern motivation hos den som lär sig. Klart läraren också blir mer driven av av intern motivation som en önskan att förändra sitt fält, än av extern motivation som att universitetet har en strategi att bli bäst på undervisning.

Det kom också fram att i de här miljöerna såg man undervisning inte bara som väldigt viktigt, utan som något som är oskiljaktigt från forskning. På så sätt ligger de också i linje med Humboldt.

Sätten att göra forskningsanknuten undervisning kan (såklart, som allting annat här i världen, beskrivas med en fyrfälting):

Det vill säga, undervisningen kan vara inriktad på forskningsresultat eller på forskningsprocesser, och det kan vara läraren som berättar eller studenten som gör. Forskningsanknytning kan alltså bestå i uppdatera materialet med det senaste från forskningsfronten (eller i alla fall något senare än det som står i läroboken), avslöja insider-information om hur forskningen går till, låta studenter själva läsa och analysera primär forskningslitteratur, eller låta studenter öva forskningsmetoder. Jag gillade särskilt en formulering som Göran Hartman använde om uppgifter där det inte finns en färdig lösning ”som ni lärare sitter och tjuvhåller på”.

Har jag jobbat något med forskningsanknytning? Ja, mest i det lärarledda innehållsinriktade hörnet. Det är ju bland det roliga med att göra en ny föreläsning, att försöka hitta någon forskningsartikel att passa in. Förstå min glädje när jag såg ett Tinbergen-citat mitt i en tung Drosophila-genetikstudie (Hoopfer et al 2015) och hittade en ursäkt att ta med den i en gästföreläsning om beteendegenetik. Det var ett litet exempel, men ändå.

Jag lärde mig också ett nytt fint ord. Jag hade ingen aning om att det rätt prosaiska svenska ”forskningsanknuten undervisning” på engelska heter ”the research–teaching nexus”. Fint ska det vara.

Reflektion om högskolepedagogik, apropå kurs

Kära dagbok,

Det finns väl inget utryck som för en att låta så mycket som en universitetslärare som ”reflektion”. Det skulle vara om ordet står i plural och stavas med x. Jag går en fortsättningskurs i högskolepedagogik just nu, och det får mig att tänka på lärande.

En positiv bieffekt är att den låter mig resa till Alnarp, ett av SLU:s andra campusområden. Det är fint där.

För det första är jag förvånad över hur mycket som sitter kvar från grundkursen jag gick som doktorand. Men för säkerhets skull, för jag hade känslan av att jag lärde mig ganska lite då, skummade jag igenom Biggs & Tang (2011), kursboken för SLU:s grundkurs i högskolepedagogik. Den håller hårt på constructive alignment av mål, aktiviteter och examination: idén att en bra kurs först definierar var studenterna ska kunna i slutet av den, och sedan övar och examinerar den just detta. Det är viktigt att precisera just vad ”kunna” betyder i sammanhanget: ska studenterna kunna förklara begrepp, ska de kunna lösa problem, eller ska de kunna bygga en maskin? I så fall bör de få öva sig på att förklara, eller bygga maskiner, och examineras på sin förmåga att förklara, eller bygga maskiner. Det är en av de där förrädiskt enkla idéerna som kan leda till dramatiska förändringar om man tar den på allvar.

Jag tänker förstås tillbaka på när jag var student. En del kurser var exemplariska i att sätta oss i basgrupper där vi fick förklara begrepp för varandra eller laborationer där vi fick lösa problem. En gästföreläsare (vars namn jag glömt; hon kom från Rättsmedicinalverket, tror jag) gav en 15 minuters introduktion till sitt ämne. Sedan lät hon oss tänka ut vad vi ville veta, formulera frågor, och sedan byggde hon resten av föreläsningen kring dem. Intressant sätt att både ge studenterna ansvar och hjälpa henne tackla vår förförståelse av ämnet. Modigt också. Annat var mindre exemplariskt; många sömniga föreläsningar blev det.

Själv har jag ofta tänkt, och sagt, ungefär ”tänk om jag kunde gå tillbaka och göra om de där första årens kurser med allt jag lärt mig om att lära mig”. I viss mån är det säkert sant att jag blev bättre på att lära mig. De sista åren som student fick jag till exempel för mig att organisera mina anteckningar som färgglada tankekartor, och repetera genom att titta på delar av dem och förklara dem för mig själv. Det var säkert inte helt tokigt. Å andra sidan, mycket av det jag lärde mig om att lära mig var nog också att strategiskt och ytligt ta in det som behövdes för att lyckas med tentan. På så sätt är det kanske till och med möjligt att lära sig sämre sämre med mer erfarenhet.

Som deltagare i en kurs om pedagogik fäster en naturligtvis extra uppmärksamhet vid hur undervisningen går till. Lever lärarna som de lär? Och vilka aktiviteter kan jag snappa upp och själv använda, helst de som inte kräver att kursen designas om i grunden utan bara annan användning av den tid och de resurser som finns? Kursen har inte gjort mig besviken så långt. Den fungerar verkligen som demonstration av sitt eget innehåll, med massor av små think–pair–share-moment, tillverkning av konceptkartor i grupper, gott om tid till diskussion, och aktiviteter som låter oss använda det vi läst in oss på i förväg, så att det får förberedelsen att kännas meningsfull.

Ett par höjdpunkter från de första kurstillfällena:

Linn Areskoug från enheten för pedagogisk utveckling samt från Uppsala universitet pratade om normkritik. Rubriken var ”könsmedveten undervisning”, men som sig bör var innehållet ifrågasättande även mot den idén. Det slog mig också under föreläsningen att föreläsningsstilen till stod del bestod av att problematisera de begrepp som just introducerats med en serie exempel och öppna frågor. När syftet var att åhörarna skulle tänka över identitet och ifrågasätta saker som känns uppenbara för oss, är det kanske en bra strategi. Jag undrar om det skulle gå att presentera svåra problem inom genetik på ett liknande sätt, med betoningen på frågorna, inte svaren.

Alexis Engström från Uppsala universitet gav oss, bland annat, bokstavligt talat en lista på aktiviteter som bryter med traditionell undervisning. Det jag tyckte lät mest spännande var ”Det saknade perspektivet”: att lämna ett pass i schemat öppet och ge studenterna i uppgift att fylla det med innehåll och aktiviteter som de tycker saknas i kursen, lite som en storskalig variant av vad gästföreläsaren från Rättsmedicinalverket gjorde.

Jag hoppas få med mig några saker jag kan göra för att vara en bättre lärare, och förstå lite bättre hur lärande fungerar. Som bonus har jag i alla fall roligt.

Litteratur

Biggs J & Tang C. (2011) Teaching for quality learning at university. 4th edition. Open University Press.