Etikettarkiv: constructivism

Reflektion om högskolepedagogik, apropå kurs

Publicerat i dear diary, svenska av

Kära dagbok,

Det finns väl inget utryck som för en att låta så mycket som en universitetslärare som ”reflektion”. Det skulle vara om ordet står i plural och stavas med x. Jag går en fortsättningskurs i högskolepedagogik just nu, och det får mig att tänka på lärande.

En positiv bieffekt är att den låter mig resa till Alnarp, ett av SLU:s andra campusområden. Det är fint där.

För det första är jag förvånad över hur mycket som sitter kvar från grundkursen jag gick som doktorand. Men för säkerhets skull, för jag hade känslan av att jag lärde mig ganska lite då, skummade jag igenom Biggs & Tang (2011), kursboken för SLU:s grundkurs i högskolepedagogik. Den håller hårt på constructive alignment av mål, aktiviteter och examination: idén att en bra kurs först definierar var studenterna ska kunna i slutet av den, och sedan övar och examinerar den just detta. Det är viktigt att precisera just vad ”kunna” betyder i sammanhanget: ska studenterna kunna förklara begrepp, ska de kunna lösa problem, eller ska de kunna bygga en maskin? I så fall bör de få öva sig på att förklara, eller bygga maskiner, och examineras på sin förmåga att förklara, eller bygga maskiner. Det är en av de där förrädiskt enkla idéerna som kan leda till dramatiska förändringar om man tar den på allvar.

Jag tänker förstås tillbaka på när jag var student. En del kurser var exemplariska i att sätta oss i basgrupper där vi fick förklara begrepp för varandra eller laborationer där vi fick lösa problem. En gästföreläsare (vars namn jag glömt; hon kom från Rättsmedicinalverket, tror jag) gav en 15 minuters introduktion till sitt ämne. Sedan lät hon oss tänka ut vad vi ville veta, formulera frågor, och sedan byggde hon resten av föreläsningen kring dem. Intressant sätt att både ge studenterna ansvar och hjälpa henne tackla vår förförståelse av ämnet. Modigt också. Annat var mindre exemplariskt; många sömniga föreläsningar blev det.

Själv har jag ofta tänkt, och sagt, ungefär ”tänk om jag kunde gå tillbaka och göra om de där första årens kurser med allt jag lärt mig om att lära mig”. I viss mån är det säkert sant att jag blev bättre på att lära mig. De sista åren som student fick jag till exempel för mig att organisera mina anteckningar som färgglada tankekartor, och repetera genom att titta på delar av dem och förklara dem för mig själv. Det var säkert inte helt tokigt. Å andra sidan, mycket av det jag lärde mig om att lära mig var nog också att strategiskt och ytligt ta in det som behövdes för att lyckas med tentan. På så sätt är det kanske till och med möjligt att lära sig sämre sämre med mer erfarenhet.

Som deltagare i en kurs om pedagogik fäster en naturligtvis extra uppmärksamhet vid hur undervisningen går till. Lever lärarna som de lär? Och vilka aktiviteter kan jag snappa upp och själv använda, helst de som inte kräver att kursen designas om i grunden utan bara annan användning av den tid och de resurser som finns? Kursen har inte gjort mig besviken så långt. Den fungerar verkligen som demonstration av sitt eget innehåll, med massor av små think–pair–share-moment, tillverkning av konceptkartor i grupper, gott om tid till diskussion, och aktiviteter som låter oss använda det vi läst in oss på i förväg, så att det får förberedelsen att kännas meningsfull.

Ett par höjdpunkter från de första kurstillfällena:

Linn Areskoug från enheten för pedagogisk utveckling samt från Uppsala universitet pratade om normkritik. Rubriken var ”könsmedveten undervisning”, men som sig bör var innehållet ifrågasättande även mot den idén. Det slog mig också under föreläsningen att föreläsningsstilen till stod del bestod av att problematisera de begrepp som just introducerats med en serie exempel och öppna frågor. När syftet var att åhörarna skulle tänka över identitet och ifrågasätta saker som känns uppenbara för oss, är det kanske en bra strategi. Jag undrar om det skulle gå att presentera svåra problem inom genetik på ett liknande sätt, med betoningen på frågorna, inte svaren.

Alexis Engström från Uppsala universitet gav oss, bland annat, bokstavligt talat en lista på aktiviteter som bryter med traditionell undervisning. Det jag tyckte lät mest spännande var ”Det saknade perspektivet”: att lämna ett pass i schemat öppet och ge studenterna i uppgift att fylla det med innehåll och aktiviteter som de tycker saknas i kursen, lite som en storskalig variant av vad gästföreläsaren från Rättsmedicinalverket gjorde.

Jag hoppas få med mig några saker jag kan göra för att vara en bättre lärare, och förstå lite bättre hur lärande fungerar. Som bonus har jag i alla fall roligt.

Litteratur

Biggs J & Tang C. (2011) Teaching for quality learning at university. 4th edition. Open University Press.

If research is learning, how should researchers learn?

Publicerat i english, the practice of science av

I’m taking a course on university pedagogy to, hopefully, become a better teacher. While reading about students’ learning and what teachers ought to do to facilitate it, I couldn’t help thinking about researchers’ learning, and what we ought to do to give ourselves a good learning environment.

Research is, largely, learning. First, a large part of any research work is learning what is already known, not just by me in particular; it’s a direct continuation of learning that takes place in courses. While doing any research project, we learn the concepts other researchers use in this specific sub-subfield, and the relations between them. First to the extent that we can orient ourselves, and eventually to be able to make a contribution that is intelligible to others who work there. We also learn their priorities, attitudes and platitudes. (Seriously, I suspect you learn a lot about a sub-subfield by trying to make jokes about it.) We also learn to do something new: perform a laboratory procedure, a calculation, or something like that.

But more importantly, research is learning about things no-one knows yet. The idea of constructivist learning theory seems apt: We are constructing new knowledge, building on pre-existing structures. We don’t go out and read the book of nature; we take the concepts and relations of our sub-subfield of choice, and graft, modify and rearrange them into our new model of the subject.

If there is something to this, it means that old clichéd phrases like ”institution of higher learning”, scientists as ”students of X”, and so on, name a deeper analogy than it might seem. It also suggests that innovations in student learning might also be good building blocks for research group management. Should we be concept mapping with our colleagues to figure out where we disagree about the definition of ”developmental pleiotropy”? It also makes one wonder why meetings and departmental seminars often take the form of sage on the stage lectures.