Prata svenska

Nu när jag inte alls behöver prata om genetik på svenska känns det plötsligt extra viktigt att tänka på det.

Helst skulle jag förstås vilja kunna prata om genetik på svenska med termer som är begripliga, smidiga och inte känns konstlade. Vad som känns konstlat är naturligtvis en smakfråga. Ska man skriva ”enbaspolymorfier” eller ”snippar”? Det första låter som kanslihussvenska och det andra är ett lustigt ljud med genitala associationer.

Jag kan komma på alla möjliga svepskäl att inte prata om genetik på svenska — ”det låter töntigt”; ”det finns inte ord” — men de är inte särskilt bra. Det är också såklart sant att någon som jag är bättre på mitt modersmål än ett andra språk jag lärde mig skolan, och antagligen både tänker och skriver mer effektivt och nyanserat på svenska än på engelska.

Vilka är de bästa källorna till svenska genetiska termer? Jag antar att de flesta svensktalande genetiker gör som jag och litar till en blandning av: vad vi hört äldre akademiker säga, uppslagsverk som Nationalencyklopedin och Wikipedia, Biotermgruppens lista, kanske KI-bibliotekets svenska MeSH-termer och, om allt annat tryter, översättning från engelska enligt eget huvud.

Genetisk terminologi har flera besvärliga egenskaper. Dels finns det många låneord från latin och grekiska — epistasi, pleiotropi, eukaryot, … — som antagligen inte direkt är självförklarande ens för den som kan latin eller grekiska. ”Epistasi” förresten … Biotermgruppen kallar det ”epistas”, KI-MeSH skriver ”epistasi” och Wikipedia ”epistasis”. Naturligtvis använder genetiker inom olika specialområden samma ord på olika sätt också. ”Pleiotropi” betyder tre olika saker (Paaby & Rockman 2013). Eller var det sju olika saker (Hodkin 1998)?

Sedan finns det massor av ord som betyder ungefär samma sak. Vad är skillnaden på ”variant” och ”allel”? Betyder ”gen” samma sak som ”locus”, eller är det ”variant” och ”locus” som betyder samma sak? Det beror på vem som svarar.

Och till sist verkar genetiker tro att att det hjälper läsaren, eller får dem att verka klyftiga, om de myntar massor av förkortningar. Och sedan helst, som med snipparna ovan, förvandlar förkortningarna till roliga små läten. Snipp och BLUP och tork och kvark voro sex små dvärgar.

Johan Frostegård ”Evolutionen och jag”

Jag läste Johan Frostegårds bok om evolutionen och människan över jul. Frostegård är allmänbildad och skriver småtrevligt om lite allt möjligt — lite om människans förhistoria, evolutionära öppna frågor som sexuell fortplantning, altruism, typiskt mänskliga egenskaper, två kapitel om syfilis, plus författarens syn på vetenskaps-, medvetande- och moralfilosofi. Samt Gud och Bob Dylan. Det är kul med en bok om evolution som har så många skönlitterära citat. Det bästa kapitlet är nog kapitel 18, ”Immunologi, evolutionen och jag” som berör hans egen forskning.

Men jag har ett par invändningar. Det går för fort. Jag hänger inte med. Boken stannar aldrig särskilt länge på något ämne. Men det finns ett övergripande tema: att olika ämnen — medicin, moral, nationalekonomi, humaniora — skulle tjäna på en evolutionär analys. Tyvärr är den evolutionära analysen i boken ibland inte särskilt bra. Här är två exempel i detalj:

Så här står det på sidan 89 om färgseende:

Tänk bara på färgblindhet som finns i mycket högre grad hos män än hos kvinnor, och där en rätt rimlig förklaring kan vara att detta ger en fördel när det gäller synförmåga på långa distanser, där den färgblinde anses ha större förmåga att urskilja kontraster, vilket utnyttjats även i moderna arméer. Dess förekomst är statistiskt sett på många håll ungefär som om en i varje jägarlag skulle vara färgblind.

Vad är problemet här?

Det är inte uteslutet att röd–grön-färgblindhet kommer med vissa fördelar också skulle kunna vara föremål för naturligt urval i människor under vissa omständigheter. Som sagt, det finns forskning som tyder på att det finns fördelar och nackdelar med att se två respektive tre färger. Och det är tydligen inte helt ovanligt att primater har variation i färgseende inom arten (Surridge, Osorio & Mundy 2003).

Men frågan är, om det nu är bättre (obs, hypotetiskt) att se två färger och inte tre, varför är inte alla män färgblinda? Det finns flera olika omständigheter när naturligt urval göra så att det finns flera varianter av en gen i en population. Det vill säga: att det fortsätter finnas flera varianter av en gen, efter att den nya varianten uppstått genom mutation. Det händer när en variant är bra ibland, dålig ibland, och kallas balanserande selektion.

Det kan vara så att en genetisk variant har både positiva och negativa egenskaper, som gör att de individer som har en kopia av den (bär den i heterozygot tillstånd) får den bästa balansen av för- och nackdelar. Ett annat alternativ är att en genetisk variant ger fördelar när den är ovanlig i populationen, men är dålig när många andra bär på den.

Men det är också möjligt att färgblindhet uppstår hyfsat ofta genom mutation och att det inte är särskilt skadligt, och kan vara vanligt av den anledningen.

Hur det ligger till är en empirisk fråga. Det räcker inte med en idé om hur något skulle kunna vara en fördel för att ha en bra evolutionär hypotes. Vad tar läsaren med sig från resonemanget om hen inte redan vet vad balanserande selektion är? Jo, en typ av spekulation — om det finns ärftlig variation i egenskap X kanske det beror på att den har en evolutionär fördel — utan vidare data eller bevis, som är vanlig men missvisande.

Exempel 2: Det finns några passager och altruismens evolution och diskussionen om släktskap och gruppselektion.

E.O. Wilson beskriver människosläktets sociala förmåga, kallad eusocialitet, som en central egenskap, och anför till och med gruppselektion som en bakomliggande mekanism, det senare något som blivit mycket ifrågasatt. [38, 53] Gruppselektion innebär att konkurrensen i naturen, som är det naturliga urvalets motor, inte bara sker på individnivå utan även på gruppnivå. (s. 91)

/…/

Men en mindre grupp talar för teorin, med nestorn inom sociobiologi, E.O. Wilson, som ett framträdande namn. Han publicerade i den prestigefyllda tidskriften Nature en artikel där han med två medförfattare och matematiska modeller beskrev gruppselektion som en förklaring till social samverkan hos sociala djur som människan [38].

Studien blev genast omdebatterad och hårt kritiserad, bland annat av Richard Dawkins som menar att teorin om gruppselektion bortser från att det är generna som är i centrum för evolutionen, i kraft av att vara replikatorer. Detta förnekar inte heller Wilson. Dock är inte sista ordet sagt, och min gissning är att Wilsons uppfattning kommer vinna mark [37, 256]. (s. 307)

Ja, altruismnördar, referens nummer 38 är ingen mindre än Nowak, Tarnita & Wilson (2010). Nummer 256 är den svarsartikel som 140 evolutionsbiologer skrev i samma tidskrift. Och nej, det tillhör inte direkt vanligheterna att en vetenskaplig tidskrift följs av ett protestupprop i samma tidskrift. (Nummer 37 är en recension som Dawkins skrivit av en av Wilsons böcker.)

Det här är inte en lätt debatt att referera, och den går som synes något djupare än ett meningsutbyte mellan Wilson och Dawkins. Och Nowak, Tarnita & Wilson (2010) är inte någon lätt artikel att läsa. Det är nog inte bara författarnas fel, utan också tidskriftens utrymmesbegränsningars. Den består nämligen av sex sidor ”artikel” och 43 sidor ”supplementary materials” med alla detaljer. Den matematiska modellen får en dryg halv sida i själva artikeln, utan vare sig resultat eller beskrivning av metoden.

Vad kan vi säga om den?

För det första: ”eusocialitet” är inte riktigt ett ord för ”människans speciella sociala natur”. Det är det speciella sociala system där djur lever i kolonier där bara en minoritet reproducerar sig och de andra är sterila. Tänk bisamhällen, myrsamhällen och kolonier av nakenråttor. Författarna tycker uppenbarligen att eusocialitet har tillräckligt gemensamt med arbetsdelning hos människor för att det ska vara en intressant analogi, men det de skriver om människans sociala evolution i artikeln är bara det här:

We have not addressed the evolution of human social behavior here, but parallels with the scenarios of animal eusocial evolution exist, and they are, we believe, well worth examining.

För det andra: det här är en debatt om matematiska modeller. Det är inget fel med det. Matematiska modeller och teoretisk forskning är utmärkt, särskilt om man vill studera något som inte går att observera. I det här fallet hur ett visst beteende uppstod i en sedan länge utdöd förmoder och -fader till en art. Men en diskussion om det bästa sättet att bygga en matematisk modell för ett hypotetiskt scenario blir lätt en smula … teoretisk.

Om vi vill bygga matematiska modeller av hur altruism uppstod finns det lite olika sätt att räkna. Tänk på arbetsbina i ett bisamhälle. Varför har de förlorat förmågan att lägga ägg? Ett sätt är att räkna ut hur många barn de kan få indirekt genom att drottningen, alltså deras mamma, lägger ägg. Om deras arbete gör att drottningen lägger tillräckligt många ägg kan det vara ett effektivare sätt för dem att sprida sina gener än om de skulle ge sig ut i världen och lägga ägg på egen hand. Det är släktskapsselektion (Frostegård beskrier det på s. 304), och sättet att räkna kallas ”inclusive fitness”. ”Fitness” betyder reproduktiv framgång, och ”inclusive fitness” är reproduktiv framgång med släktingarnas bidrag inräknat.

För det tredje så handlar Nowak, Tarnita & Wilson (2010) inte om gruppselektion. Inte direkt, i alla fall. Artikeln är en attack mot släktskapsselektion som förklaring för eusocialitet. De hävdar istället att deras modell, som inte räknar på arbetarnas inclusive fitness, utan istället beskriver hur en mutation som får arbetare att stanna kvar i boet sprider sig i en population, är mer realistisk. Men framför allt verkar de tycka att den är snyggare. Så här skriver de i artikeln:

By formulating a mathematical model of population genetics and family structure, we see that there is no need for inclusive fitness theory. The competition between the eusocial and the solitary allele is described by a standard selection equation. There is no paradoxical altruism, no payoff matrix, no evolutionary game. A ”gene-centered” approach for the evolution of eusociality makes inclusive fitness theory unnecessary.

Och sedan i kommentarer på Nowaks grupps hemsida:

Our paper does not study group selection, and it does not compare group selection
and inclusive fitness. But given the limitations of inclusive fitness it is clear that many models of group selection cannot be analyzed in terms of inclusive fitness. Also note that our model for the evolution of eusociality is not a group selection model; instead it describes selection operating at the level of genes.

Som sagt, den här debatten är rätt teknisk, och på ren svenska en jävla röra. Jag förstår att man inte vill gå in på detaljer i en populärvetenskaplig bok på ämnet. Jag vill inte gå in på detaljer heller. Men än en gång kan man fråga sig om en läsare som inte redan är insatt i ämnet blir något klokare av det här. Vad får vi med oss förutom det felaktiga intrycket att eusocialitet är ”människosläktets sociala förmåga” och ett auktoritetsargument för gruppselektion?

Litteratur

Frostegård, Johan. (2017) Evolutionen och jag. Volante. Stockholm.

Nowak, Martin A., Corina E. Tarnita, Edward O. Wilson. (2010) ”The evolution of eusociality.” Nature 466.7310

Abbot, Patrick, et al. (2011) ”Inclusive fitness theory and eusociality.” Nature 471.7339

Surridge, Alison K., Daniel Osorio, and Nicholas I. Mundy. (2003) ”Evolution and selection of trichromatic vision in primates.” Trends in Ecology & Evolution 18.4

Den sura genetikern

Häromveckan skrev jag något kritiskt om vetenskap i medier. Det gör jag inte så ofta längre.

Det var en post om genetisk variation i MAOA-genen som kopplats till antisocialt beteende (med mera med mera) och dokumentären ”Ditt förutbestämda liv” som SVT sände ganska nyligen. Den går inte att se på SVT Play längre, men det finns en trailer i alla fall.

En gång i tiden så brukade jag läsa DN:s och SR:s vetenskapssidor och om jag hittade något intressant slå upp originalartiklarna, leta reda på pressmeddelanden, artiklar i engelskspråkiga tidningar som stått som förebild och så vidare. Ibland skrev jag kritiska brev och ibland postade jag länkar till originalartiklar, så de plockades upp av någon aggregator och länkades från nyhetsartikeln. Det var oskyldigare webbtider när nyhetstidningar var villiga att länka ogranskade bloggposter från sina artiklar. Men jag har nästan slutat med det, och när jag skriver något kritiskt gör det mig alltid lite nervös. Det är av flera anledningar:

1. Är det så viktigt att det är rätt?

Jag har förstås skaffat mig en massa onödigt bestämda åsikter om genetik, evolution och hur man bör uttrycka sig om dem. Det vore onödigt att tjafsa om alla dessa småsaker. Men jag tycker ändå att det är rimligt att kritisera beskrivningar av forskning som säger saker som inte är sanning, till exempel att ett par kandidatgenstudier från 2002-2003 är banbrytande och skriver om hela genetiken, eller att genetisk variation i MAOA är viktig för att förstå antisocialt beteende, när bevisen för det är i högsta grad skakiga. Dokumentären påstod till och med att Caspi et al 2003 (den om depression och serotonintransportgenen 5HTT) skulle vara en av världens mest refererade artiklar.

2. Tänk om jag har fel?

Det har jag ju ändå rätt ofta. Det finns en hel litteratur om MAOA, något tjog primärstudier eller så. De är, som jag skrev, en blandad kompott av positiva och negativa resultat (Foley & al 2004, Huang & al 2004, Haberstick & al 2005, Huizinga & al 2006, Kim-Cohen & al 2006, Nilsson & al 2006, Widom, Spatz & Brzustowicz 2006, Young & al 2006, Frazzetto & al 2007, Rief & al 2007, van der Vegt & al 2009, Weder & al 2009, Beach & al 2010, Derringer & al 2010, Edwards & al 2010, Enoch & al 2010). Det tyder på att effekten är för liten eller för variabel i förhållande till stickprovsstorleken. Knäckfrågan i det här fallet, som behövs för att kunna utvärdera både originalstudien och uppföljarna är: Om det nu skulle finnas en interaktion mellan varianter av MAOA och en dålig uppväxt, hur stor skulle den vara då? Tyvärr är det inte så lätt att veta.

Om vi skulle försöka oss på att rita en styrkekurva för interaktionen mellan MAOA och dålig uppväxt (Caspi & al 2002), det vill säga hur stor sannolikhet en studie av den här storleken har att hitta en effekt, så måste vi gissa vad en realistisk effekt skulle kunna vara. Artikeln gör en rad jämförelser, men om vi ska välja en så tycker jag det är rimligt att ta skillnaden mellan de som har riskvarianter och som inte blivit illa behandlade och de som har den och har blivit gravt illa behandlade under uppväxten. Om riskvarianter av MAOA verkligen gör människor mer sårbara för att bli illa behandlade under barndomen, så borde den här jämförelsen visa det. Vi behöver också välja en av variablerna att koncentrera oss på. Varför inte uppförandestörning (conduct disorder), vilket måste vara den som nämns i dokumentären.

Om vi simulerar data med olika oddskvoter (x-axeln; OR står för ”odds ratio”) och ritar en styrkekurva blir resultatet ungefär så här. (Obs, jag har läst av siffrorna från ett av diagrammen i artikeln. De är nog bara ungefär rätt.) Det vill säga, om vi antar samma andel ”gravt illa behandlade” individer och samma stickprovsstorlek, så ökar sannolikheten att hitta ett statistiskt signifikant resultat ungefär så här:

maoa_power

Det vill säga, den är inte särskilt stor. Vilka effektstorlekar kan vara rimliga? I samma artikel skattar de oddskvoten kopplad till att bli illa behandlad (hos de utan riskvarianten, och de är betydligt fler) till 2.5 för gravt illa behandlade och 1.3 för ”sannolikt” illa behandlade. Ficks & Waldman (2013) gjorde en metaanalys av studier med MAOA och antisocialt beteende (utan att ta hänsyn till interaktioner) och fick en oddskvot på 1.2. Rautiainen et al (2016) har gjort en helgenomsanalys av aggression hos vuxna och den största effekt de hittar är ungefär 2.2.

Men problemet med låg styrka är inte bara att det är svårt att få ett statistiskt signifikant resultat om det finns en stor och riktig skillnad. För om man, mot alla odds, hittar ett statistiskt signifikant resultat, hur stor ser effekten ut att vara? Den ser, med nödvändighet, ut att vara jättestor. Det här diagrammet visar den skattade effekten i simuleringar där resultatet var statistiskt signifikant (på 5%-nivån):

maoa_exaggeration

Men visst, det är förstås möjligt att de ursprungliga studierna hade tur med sina handfullar människor, att de som misslyckades med att detektera någon interaktion hade otur, och att MAOA-varianter kommer visa sig ha stora reproducerbara effekter när det efter hand börjar komma helgenomstudier som inkluderar interaktioner med miljövariabler. Jag håller inte andan.

(Koden bakom diagrammen finns på github. Förutom osäkerheten om vilken jämförelse som är den mest relevanta, så beror styrkan hos logistisk regression också på den konstanta termen, oddsen för beteendeproblem hos de som saknar riskvarianten. De är något fler än de som har den, men det är ändå en skattning med stor osäkerhet. Här har jag bara stoppat in den skattning jag fått ur data utläst ur diagrammet i Caspi & co 2002.)

3. Vill jag verkligen ha rollen som den professionella gnällspiken?

”Det finns en i varje familj. Två i min faktiskt.” Och det finns minst en på varje vetenskaplig konferens, i varje hörn av den vetenskapliga litteraturen, och på vetenskapsbloggar här och där … Alltså, någon som gjort det till sin uppgift att protestera, gärna med hög röst och blommigt språk, varje gång någon inte gör någon viss vetenskaplig idé rättvisa. Det finns förstås ett värde i kritik, och ingen har någon plikt att komma med ett bättre alternativ när de framför välgrundad kritik. Men det är ändå inte den skojigaste rollen, och det är inte riktigt vad jag vill viga mitt liv åt.

Så, varför inte skriva om något med arv och miljö som jag gillar? Här är en artikel jag såg publiceras ganska nyligen om förhållandet mellan arv, miljö och risk — i det här fallet handlar det om hjärtsjukdom.

Khera, Amit V., et al. ”Genetic Risk, Adherence to a Healthy Lifestyle, and Coronary Disease.” New England Journal of Medicine (2016).

Den här studien vinner, ur mitt perspektiv, på att den inte bara koncentrerar sig på en enda gen, utan kombinerar information från varianter av ett gäng (femtio) gener där varianter tidigare kopplats till risk för hjärtsjukdom. När det gäller komplexa egenskaper som påverkas av många genetiska varianter är det här en mycket bättre idé. Det är antagligen till och med en nödvändighet för att dra några meningsfulla slutsatser om genetisk risk. De kombinerar också ett antal miljövariabler som antas påverka risken för hjärtsjukdom, det vill säga mer eller mindre hälsosamma vanor.

(Artikeln är tillgänglig gratis men inte licensierad under någon rimlig licens, så jag visar inte det diagram från artikeln jag skulle vilja visa här. Klicka på länken och titta på ”Figure 3” om du vill se det.)

Själva sensmoralen i ”Ditt förutbestämda liv” var att gener i och för sig spelar roll, men att en bra uppväxt är bra för alla. Det kan i och för sig gömma sig gen–miljöinteraktioner under de additiva effekter som den här studien bygger på, men sensmoralen blir ändå densamma: ett hälsosamt leverne verkar vara bra för alla, även de som haft otur med sina genetiska varianter och fått hög genetisk risk.

4. Det känns orättvist mot de som försökt kommunicera vetenskap, och kanske kontraproduktivt.

Tack och lov behöver jag sällan skriva om saker som är särskilt långt ifrån det jag är utbildad inom. Vetenskapsjournalister och -reportrar gör det desto oftare, och dessutom på begränsad tid. Oftast gäller det dessutom forskning som är alldeles ny, och därför extra svår att utvärdera. Men i det här fallet gäller det faktiskt forskning som är över tio år gammal, och både de som gjorde dokumentären och Vetenskapens värld som valde dess inramning i SVT misslyckades helt, tycker jag, med att sätta den i perspektiv. Jag vet inte om det är författarna själva eller dokumentärmakarna som är orsak till att vinkeln var enastående genombrott som inte behöver ifrågasättas eller nyanseras. Kanske är det orättvist att kräva av Vetenskapens värld-redaktionen att de ska anlägga ett annat perspektiv än dokumentären de valt att sända. Eftersom att jag gärna vill vill att reportrar och journalister ska skriva entusiastiskt om genetisk forskning (inklusive helst min egen), så tvekar jag lite att skriva ner dem med arga brev. Förhoppningsvis tar de inte allt för illa upp.

Litteratur

Ficks, Courtney A., and Irwin D. Waldman. ”Candidate genes for aggression and antisocial behavior: a meta-analysis of association studies of the 5HTTLPR and MAOA-uVNTR.” Behavior genetics 44.5 (2014): 427-444.

Rautiainen, M. R., et al. ”Genome-wide association study of antisocial personality disorder.” Translational Psychiatry 6.9 (2016): e883.

Khera, Amit V., et al. ”Genetic Risk, Adherence to a Healthy Lifestyle, and Coronary Disease.” New England Journal of Medicine (2016).

(Samt en massa kandidatgenstudier om MAOA som jag länkar ovan.)

Den ökända krigargenen möter Vetenskapens värld

SVT:s Vetenskapens värld sände nyligen (17 oktober, ”Ditt förutbestämda liv”) ett program om beteendegenetik. Det handlar om en studie i Dunedin, Nya Zeeland, som kopplar varianter av vissa gener, i kombination med påfrestande händelser under livets gång, till antisocialt beteende, depression med mera. SVT och dokumentären presenterar den som ”en oerhörd studie” som ”skrivit om den klassiska frågan om arv och miljö och visat att kombinationen är det avgörande”. Men det är snarare en stilstudie i hur välmenande forskare kan ha otur, dra förhastade slutsatser och skapa ett nystan av överdrifter. Otur och otur, förresten, för dem själva ledde det ju till berömmelse och dokumentärer som når ända till Sverige. Men för vetenskapen om den genetiska grunden för beteende var det ändå mest otur.

På 00-talet, när studierna ifråga publicerades, var beteendegenetiker väldigt optimistiska om vad som krävdes för att hitta gener som förklarar komplexa egenskaper, till exempel våldsamt beteende, depression med mera. Många trodde att det räckte att göra som i Dunedin, samla in data från kanske 1000 individer och välja ut en gen, en så kallad ”kandidatgen”, att studera. Komplexa egenskaper, som mänskligt beteende, kan visst ha en avsevärd ärftlig komponent. Men den består av hundratals, kanske tusentals, okända genetiska varianter med små effekter. Dagens genetik har gått vidare till att studera tiotusentals eller hundratusentals individer för att ha en chans att hitta några varianter, och till att studera alla gener samtidigt istället för att försöka gissa vilka kandidatgener som är viktiga.

Men tusen människor, hör jag er protestera, det är väl ändå många? I fallet MAOA tittar de bara på män, så där ryker hälften. Sedan är det ungefär en tredjedel av dem som har riskvarianten, och en bråkdel av dem som haft en dålig uppväxt. I dokumentären låter kopplingen mellan MAOA, dålig uppväxt och antisocialt beteende så övertygande. Richie Poulton, en av författarna, säger: ”Om man tittar på de killar som har riskvarianten av genen och som blev gravt illa behandlade, så uppvisade hela 85% av dem någon form av antisocialt beteende när de blivit vuxna [min översättning].” I själva verket, om man läser artikeln, så består gruppen han talar om – män med riskvarianten som blivit gravt illa behandlade under uppväxten – av 13 individer. De 85% han talar om är alltså elva män. Hur många av dem hade, enligt originalartikeln dömts för något våldsbrott vid 26 års ålder? Svaret är fyra. Med ett stickprov på 13 människor får man inga bra mått på vad riskvarianten har för effekt. Man får brus.

Och brus är precis vad som kommer ur kandidatgenstudier inom psykiatrisk genetik. Det går till ungefär så här: Någon hittar en kandidatgen i en liten studie, dåförtiden med stor buller och bång. Sedan kommer dussintals liknande studier med motsägelsefulla resultat. Ibland hittar de något liknande, ibland inte. Ibland hittar de en effekt på något annat: en interaktion med något nytt, en annan vagt relaterad egenskap. Efter hand börjar folk göra meta-analyser, som lägger ihop resultaten från många studier. De visar på stor variation och små effekter. Och så går det vidare. När det till slut börjar komma studier med större urval, som tittar på hela arvsmassan, så syns det (med några lysande undantag som apolipoprotein E) oftast inte ett spår av kandidatgenerna.

Men visst, ingen har tittat efter varianter i hela genomet med just de gen–miljöinteraktioner som var i Dunedinstudien. Och associationsstudier av hela genomet har hittills bara hittat varianter som kan förklara en bråkdel av den genetiska variationen. Så de gamla kandidatgensfavoriterna kanske också gömmer sig där ute, även om det inte ser ut så. Oavsett är det klart att de inte kan vara mer än en bråkdel av förklaringen, och att metoden att gissa kandidatgener och testa dem i små stickprov inte fungerar något vidare. Men på teve och i pressmeddelanden finns det aldrig komplikationer eller negativa resultat. Därför är MAOA också känd som ”the warrior gene”. Den är ett perfekt provokativt exempel att ta upp när man vill säga att människor är stenhårt programmerade av evolutionen att bete sig på ett visst sätt. Eller, som i den här dokumentären, när man vill komma ett mer humanistiskt budskap om hur uppväxten kan övervinna generna.

Författarna och dokumentärmakarna har såklart rätt i att både arv och miljö spelar roll för komplexa egenskaper. De har kanske till och med rätt att gen–miljöinteraktioner, där effekten av en viss genetisk variant bara visar sig under speciella miljöförhållanden, är viktiga. Men de har fel i att varianter i MAOA spelar en avgörande roll. Om MAOA-varianten har någon effekt alls, vilket inte ens är säkert, så är den bara en variant med liten effekt bland hundratals andra. Resultat som MAOA-associationen i Dunedin är inte några genombrott som skakar beteendegenetiken i grunden. De är ärliga misstag från en ung vetenskap som för 15 år sedan ännu inte hade lärt sig hur svårt det är att hitta gener som förklarar komplexa egenskaper. Istället för att älta dem är det dags att lämna kandidatgenerna bakom sig och gå vidare.

(Det här inlägget är lite försenat, för jag försökte få en kortare version av den här texten publicerad. Jag vet inte vad jag tänkte där. SVT Vetenskap har inte heller svarat. Den som läste den blev väl stött, eller avskrev den ungefär som en arg insändare. Nåja. Efter själva programmet var det ett par svenska forskare som fick vara med och prata lite. De var nog bra på sina ämnen, men ingen av dem verkade veta särskilt mycket om genetik, och sa inget kritiskt om själva innehållet. Ingen kritiserade heller det orimliga skrytet som dokumentären var full av. Jag förstår att jag framstår som en surgubbe nu, men det kan inte hjälpas.)

Litteratur

Caspi et al. (2002) ”Role of genotype in the cycle of violence in maltreated children.” Science

Caspi et al. (2003) ”Influence of life stress on depression: moderation by a polymorphism in the 5-HTT gene.” Science.

På dna-dagen: Genetik utan dna

Så här på dna-dagen tänkte jag skriva lite om vad som går att göra utan att veta något om dna, och varför det (förstås) blir ännu bättre med dna.

Vi tänker oss tillbaka till tiden före genomprojekt, sekvenseringsmaskiner och kloning. Säg någon gång i 1900-talets början. Vad vet vi om ärftlighet? Vi vet att egenskaper går i arv. Det behöver man inte vara något ljushuvud för att lägga märke till. Vi vet att djuravel och växtförädling fungerar. Det vill säga, om man väljer ut de individer som har egenskaper vi behöver och låter dem para sig, så kommer nästa generation bli ännu bättre. Det är 1700-talskunskap allra minst, och förmodligen mycket äldre än så. Vi har en teori om ärftlighet, från Mendel och hans berömda ärtor  Vi vet att ärftligheten består av anlag som blandas om varje generation, men utan att spädas ut. Det är de som idag kallas genetiska varianter.

Varje individ har en uppsättning genetiska varianter. De påverkar individens egenskaper, och de går vidare till nästa generation när individen får barn. Modernt uttryckt: Alla individer har gener, och de finns i olika genetiska varianter. Alla har två varianter av varje gen, och en av dem kommer gå vidare till varje avkomma. Vi vet ännu inte vad generna består av (spoiler: det är dna).

En del egenskaper är enkla, och verkar styras av varianter av en enda gen. En höna kan ha vita fjädrar eller färgade, till exempel; det styrs av varianter av en enda gen. Den ena varianten gör hönan vita fjädrar, och den andra tillåter andra färger att komma fram. Egenskapen delar in höns i två typer: vita höns och höns med andra färger.

Men de flesta egenskaper är inte så enkla. Ta hur mycket hönan väger. Höns kommer i alla storlekar, små, stora och mittemellan. Det är ofta sådana egenskaper som är viktigast. Hur stor blir hönan? Hur många ägg lägger hon? Hur rädd är hon för människor? Och så vidare. Hur gör vi om vi vill förstå en sådan kvantitativ egenskap?

Vi utgår ifrån det faktum att det finns många gener som påverkar en kvantitativ egenskap. Varje gen finns i flera varianter, och varje individ har två varianter. Vi börjar med att anta något helt orealistiskt, nämligen att vi vet exakt vilka genetiska varianter som finns, och vilka effekter de har. Då kan vi skriva ner en individs egenskap som en summa, där varje term beror på de genetiska varianter individen bär på, plus ett slumpvis bidrag från olika miljöfaktorer. Därifrån kan vi dra slutsatser om medelvärden och variation inom en population av individer och, viktigast av allt, formler för hur nära släktingar liknar varandra.

Då trillar det ut något användbart. De här orealistiska sakerna vi antog i början, att vi kände till varje genetisk variant och vad den gör, visar det sig att vi inte behöver veta. De försvinner ur formlerna. Det är som om vi hade en ekvation med X på båda sidor om likhetstecknet. Då kan vi dividera med X, så den okända variabeln försvinner. Med bara ett släktträd och mätningar av individernas egenskaper går det att räkna fram en massa användbara genetiska värden, utan att behöva veta exakt vilken gen som gör vad. Till exempel kan vi ta reda på vilka individer vi helst borde avla på, eller hur stor del genetiska varianter spelar för en viss egenskap.

Teorin om kvantitativa egenskaper utvecklades i början av 1900-talet. Det är en statistisk teori, som beskriver hur ärftliga egenskaper förs vidare i släktträd och populationer. Den är väl medveten om att det finns gener och genetiska varianter, men klarar sig bra utan att hantera dem direkt.

Ungefär vid samma tid började helt andra forskare reda ut vad arvsanlagen består av. 1953 visste vi inte bara att är dna som är boven i dramat, utan också hur dna-molekylen ser ut. Sedan kom molekylärgenetik, det vill säga genetik som arbetar direkt med dna.

På senare år har kvantitativ genetik och molekylärgenetik mötts på flera sätt. Det har blivit så lätt och billigt (relativt sätt) att göra dna-tester, att många börjat använda dem istället för släktträd. Istället för att mödosamt hålla reda på individers släktskap kan vi titta på deras genetiska varianter direkt, och uppskatta släktträdet från dna.

Det har också blivit möjligt att ta reda på vilka genetiska varianter som påverkar egenskaper, hur mycket de påverkar, och hur de fungerar. Då kan vi får reda på saker som inte syns i släktträd: hur många genetiska varianter som spelar roll för en egenskap, om varianterna är vanliga eller ovanliga, hur stora eller små deras effekter är, och hur de åstadkommer dem. Hur kan små skillnader i dna göra en höna större eller mindre, mer eller mindre rädd för människor, eller få henne att lägga fler eller färre ägg? Men det får vi prata mer om en annan dag.

(Idag var det tydligen dna-dagen, även om den snart är slut. Gamla dna-dagsposter: Gener, orsak och verkan (2015), På dna-dagen (2014))

Undervisning: Molekylärgenetik

NBIC45 utgår! Leve NBIC52! Den senaste varianten av molekylärgenetikkursen har just börjat. Nu var det inte tänkt att jag skulle undervisa något i år, men jag hoppar in som ställföreträdande skägg. Så läraruppställningen ändras lite mindre än det var tänkt från början.

Provrörsställ, rör, lösningar, pipetter och blåsippor som inte har med saken att göra.

Laborationerna, där en kan träffa mig, handlar om nöjsamma saker som genotypning med polymeraskedjereaktionen och att transformera bakterier med plasmider. Och att tolka inte alltid helt tydliga band på geler, samt stå i kö till centrifugen. Jag tycker det är rätt roligt. Att stå i kö till centrifugen är kanske inte det roligaste i världen. Men alla som arbetat i ett molekylärt laboratorium kan intyga att det i alla fall är realistiskt.

Jag har skrivit (och twittrat) något om innehållet i labbarna förut.

På dna-dagen: Gener, orsak och verkan

”DNA, livets molekyl” … Visst, DNA är en viktig och snygg biomolekyl. Men varför skulle inte en komplex kolhydrat, ett protein eller en membranlipid förtjäna det namnet?

Det finns två perspektiv på genetik som jag brukar tjata om. Å ena sidan: genetik som handlar om vad molekylära gener gör och vad de har för funktion. Å andra sidan: genetik som är studiet av ärftliga skillnader mellan individer, och i förlängningen populationer och arter. Genetik beskrivs ibland som en vetenskap som handlar om ”koder” och ”information”. Det ligger något i det, men jag tror det är bra att vara lite försiktig med metaforerna. Jag misstänker att koder och information inte är något vi bara hittar liggande ute i naturen, så att säga, utan mänskliga tolkningar.

Ja, vissa DNA-sekvenser skrivs av till mRNA som kodar för proteiner. Här betyder ”kodar för” att sekvensen har tripletter av baser som är komplementära mot tRNA-molekyler som bär aminosyror. Andra sekvenser motsvarar RNA-molekyler som har någon annan funktion. Men de orsakande faktorerna till att ett visst RNA uttrycks vid en viss tid finns inte i DNA, utan någon annan stans. DNA är en del av mekanismen, men det är också RNA-polymeraset som skriver av det, spliceosomen som sätter ihop aktivt mRNA, de system av enzymer som tillverkar nukleotiderna och så vidare, och så vidare. Processen aktiveras av vad som händer i organismens miljö, interna processer som omfattar många delar av cellen eller helt olika delar av kroppen osv. På så sätt är kärnan med sitt DNA en organell vilken som helst.

Men! Det finns ett sammanhang där det är befogat att prata om genetiska orsaker, nämligen ärftliga skillnader mellan individer. Det går att hitta (och faktiskt konstruera) exempel på individer där dramatiska skillnader i egenskaper som utseende och beteende beror på en skillnad i DNA-sekvens — en genetisk variant eller ”gen” i den klassiska bemärkelsen. Det förstås, det kan finnas andra typer av ärftlighet som inte beror på DNA, och i så fall borde de också räknas med här. Men de flesta saker som inuti celler kan göra skillnad i en organisms egenskaper — proteiner, membranlipider, kolhydrater, små organiska molekyler osv — nollställs mellan generationerna, när könsceller bildas och utvecklingen så att säga börjar om varje generation. Men DNA går i arv — med sin ”information”, om en så vill.

(Den 25 april 1953 publicerades artiklarna som presenterade DNA-molekylens struktur. Därav DNA-dagen. Min DNA-dagspost från förra året: På dna-dagen)