Etikettarkiv: språkbruk

Prata svenska

Publicerat i med mera, svenska, the practice of science av

Nu när jag inte alls behöver prata om genetik på svenska känns det plötsligt extra viktigt att tänka på det.

Helst skulle jag förstås vilja kunna prata om genetik på svenska med termer som är begripliga, smidiga och inte känns konstlade. Vad som känns konstlat är naturligtvis en smakfråga. Ska man skriva ”enbaspolymorfier” eller ”snippar”? Det första låter som kanslihussvenska och det andra är ett lustigt ljud med genitala associationer.

Jag kan komma på alla möjliga svepskäl att inte prata om genetik på svenska — ”det låter töntigt”; ”det finns inte ord” — men de är inte särskilt bra. Det är också såklart sant att någon som jag är bättre på mitt modersmål än ett andra språk jag lärde mig skolan, och antagligen både tänker och skriver mer effektivt och nyanserat på svenska än på engelska.

Vilka är de bästa källorna till svenska genetiska termer? Jag antar att de flesta svensktalande genetiker gör som jag och litar till en blandning av: vad vi hört äldre akademiker säga, uppslagsverk som Nationalencyklopedin och Wikipedia, Biotermgruppens lista, kanske KI-bibliotekets svenska MeSH-termer och, om allt annat tryter, översättning från engelska enligt eget huvud.

Genetisk terminologi har flera besvärliga egenskaper. Dels finns det många låneord från latin och grekiska — epistasi, pleiotropi, eukaryot, … — som antagligen inte direkt är självförklarande ens för den som kan latin eller grekiska. ”Epistasi” förresten … Biotermgruppen kallar det ”epistas”, KI-MeSH skriver ”epistasi” och Wikipedia ”epistasis”. Naturligtvis använder genetiker inom olika specialområden samma ord på olika sätt också. ”Pleiotropi” betyder tre olika saker (Paaby & Rockman 2013). Eller var det sju olika saker (Hodkin 1998)?

Sedan finns det massor av ord som betyder ungefär samma sak. Vad är skillnaden på ”variant” och ”allel”? Betyder ”gen” samma sak som ”locus”, eller är det ”variant” och ”locus” som betyder samma sak? Det beror på vem som svarar.

Och till sist verkar genetiker tro att att det hjälper läsaren, eller får dem att verka klyftiga, om de myntar massor av förkortningar. Och sedan helst, som med snipparna ovan, förvandlar förkortningarna till roliga små läten. Snipp och BLUP och tork och kvark voro sex små dvärgar.

Nu ägnar vi ett ögonblick åt att skratta åt vetenskapligt språkbruk

Publicerat i så kallad humor av

För tillfället är jag inte kapabel att skriva någon längre eller allvarligare bloggpost — plikten kallar lite för mycket. Istället ett par små stycken nördhumor.

1.

Neil Saunders har ritat ett fint diagram:


(Bilden är från Neil Saunders blogg What You’re Doing is Rather Desperate och Creative commons-licensierad.)

Kurvorna visar alltså förekomsten av ordet ”novel” i titlar och sammanfattningar artikeldatabasen PubMed, det totala antalet artiklar i PubMed och till sist frekvensen av artiklar som använder ordet ”novel”.

Som synes ökar det dramatiskt, även med i förhållande till tillväxten av artiklar i PubMed. (Men frekvensen är ändå inte så hög — skalan går ju från 0 till 6%.) Den biomedicinska forskningen blir uppenbarligen bara mer och mer nyskapande. Eller självgod.

(Nördar som vi är kan vi också lägga märke till att Neil använder ggplot2-paketet till R för att rita diagrammet, vilket jag också verkligen borde lära mig.)

2.

Jag gillar ordet genom — som ett snyggare uttryck för en organisms hela DNA-sekvens. Det finns också en viss rimlighet i att kalla studiet av genomet för genomik. Ibland kallas de mRNA-strängar en cell skapar som arbetskopior av gener för transkriptomet; det är lite mindre snyggt men användbart. De proteiner en cell tillverkas kallas på samma sätt proteomet. Och visst, den som studerar transkriptomet eller proteomet kanske sysslar med transkriptomik eller proteomik — eller bara grenar av genomik.

Men vid ”metabolomiken” drar jag min gräns. ”Metabolomet” ska alltså vara de metaboliter, alltså ämnen, som en cell hanterar i alla sina livsprocesser… Vad är det för fel på ”ämnesomsättning”?

Tyvärr är det en ganska populär hobby att hitta på nya -omiker. Evolutionsbiologen Jonathan Eisen brukar lista de riktigt hemska på sin blogg som ”Bad Omics Word of the Day”. Min favorit? miRNAome — antingen outtalbart eller obegripligt (eller både och).

Via hans blogg, Tree of Life, hittar vi också Fields & Johnston, A Crisis in Postgenomic Nomenclature och följande observation:

Perhaps it is not completely coincidental that ‘ome is also the anglicized form of ‘oma (1), commonly used to name such unwelcome intrusions as sarcoma, lipoma, and fibroma. (Mina länkar.)