Vi vet för lite om allt för att kunna lösa problem snabbt. Vi vet för lite om allt. Vi vet för lite om mänsklig genetik. Vi vet för lite om cellens metabolism. Vi vet för lite om samspelet mellan sjukdomsframkallande organism och värd. Vi har för få metoder. Vi vet för lite om allt. Och om den tillämpade forskningen ska ta reda på allt som den behöver för att kunna lösa problemen den är ämnad för att lösa hade den behövt tillbringa ett par 100-200 år åt det innan den kunde sätta igång med det verkliga arbetet (uppdiktade siffror, men play with me here).

Den här bloggposten av F Jalalvand, doktorand i mikrobiologi i Lund, är en gammal favorit om varför det är viktigt att forska om saker som inte verkar ha någon omedelbar nytta. Han radar upp en serie exempel, som inte alls är långsökta eller udda, på hur nyfikenhetsdriven forskning senare kommit att bli väldigt fruktbar även för tillämpad forskning. Bloggen är även övrigt mycket läsvärd.

Låt oss nu säga att en forskargrupp jobbar med att förstå och utveckla ett botemedel mot bröstcancer. Om forskarna hade själva behövt upptäcka Taq-polymeraset, GFP, RNA silencing och all annan kunskap och metodologi som härstämmar från grundforskning förstår ni att botemedlet hade dröjt.

Och om läsaren råkar ha tillgång till ett forskningsbibliotek finns det en kolumn i en vetenskaplig tidskrift av Patricia Brennan m.fl. som säger ungefär samma sak:

Brennan, Patricia LR, et al. (2014) Oddball Science: Why Studies of Unusual Evolutionary Phenomena Are Crucial. BioScience 64.3 178-179.