Finksåpan fortsätter. Igår kom vi så långt som till första stycket av TT-artikeln; varför inte gå vidare till det andra? En övning till läsaren — finn fem fel. Jag kommer strax klaga på alla de kursiverade orden och uttrycken. Gissa gärna varför!

Tendensen att hoppa över skaklarna skulle med andra ord vara genetiskt styrd. Hannar som inte nöjer sig med sin äkta hälft utan gärna jagar efter andra honor, för över sitt beteende till sina döttrar — som när de blivit vuxna ständigt sviker sina partners.

Redo? Vi börjar med den lätta biten. Att tendensen att para sig utanför paret till viss del går i familjen betyder såklart sannolikt att den har en genetisk komponent — men ”genetiskt styrd” är väl ändå att ta i? Den självklara motfrågan till alla påståenden om genetiska grunder för beteende handlar om miljöns effekter. Så kanske det kan vara på sin plats att se hur stor genetisk effekt författarna faktiskt rapporterar.

Som en del av sina statistiska beräkningar uppskattar Forstmeier & co heritabiliteten för de beteenden de har mätt. Heritabilitet mäter hur stor del av variationen i en egenskap som beror på släktskap. Det där är värt att ta en gång till. Om vi mäter hur mycket en egenskap (som till exempel hur mycket en ung zebrafinkhane sjunger när han får träffa en  hona) varierar i en population och vet släktskapet mellan individerna, så kan vi uppskatta hur stor del av variationen som kan förklaras av genetiska faktorer (alltså släktskap) och hur mycket som beror på miljöfaktorer (allt annat).

För att hitta heritabiliteten får vi titta i Supporting Information — liksom DVD-filmer har vetenskapliga artiklar ofta extramaterial, men tyvärr sällan intervjuer med författarna. Där kan vi se att de gjort om sina beräkningar flera gånger på olika sätt, för att försäkra sig att resultaten inte hänger på någon detalj i metodvalet. Men oavsett vilket, och för vilket beteendemått det än gäller, så uppskattar de heritabiliteten till högst 0.2. Så, i den här populationen förklarar genetiken på sin höjd en femtedel av variationen i parningsbeteende. Det är en respektabel siffra, men den understryker ändå att ärftlighet alls inte är den allt överskuggande faktorn — inte ens i en population i fångenskap under relativt kontrollerade förhållanden. Det spelar ingen roll, för arbetet ifråga handlar inte om att förklara promiskuitet i allmänhet! (Det ser ut som ett självklart påstående, men om vi hinner komma till slutet av TT-artikeln kommer vi se att så inte är fallet.)

Nästa punkt: hanarna som ”för över sitt beteende till sina döttrar”. Är inte det ett ganska konstigt sätt att uttrycka att någonting är ärftligt? När någon gör en stor affär av att påpeka att något går i arv just från den ena föräldern brukar det vara fråga om något annat än vanlig gammaldags genetik — till exempel en föräldraeffekt eller någon sorts påverkan under uppväxten. Men så är det inte i det här fallet — författarna tittade inte specifikt efter faderseffekter, och de flyttade ägg mellan bon för att kontrollera effekten av att bli omhändertagen av ett visst föräldrapar. Vad de intresserade sig för var genetiskt arv — och det går naturligtvis inte bara från far till dotter utan också från mor till dotter eller son.

Nu till det viktigaste: ”äkta hälft”, ”inte nöjer sig”, ”ständigt sviker” — och allt tjat om ”otrohet”. Det här är också något som borde få det att krylla längs läsarens ryggrad (tyvärr inte bara över populärvetenskapliga utan rätt ofta också fackvetenskapliga texter). TT-artikeln svänger sig med förtjusning med värdeladdade ord som helt enkelt är osakliga och inte hör hemma i en text om djurs beteende. Sluta baktala de stackars zebrafinkarna!

Kan zebrafinkar vara otrogna? Uppfattar de parbildning som något som liknar ett äktenskap? Känner de sig svikna? Egentligen är det också en vetenskaplig fråga — alltså, ifall det zebrafinkar gör och känner i samband med parningar utanför paret är tillräckligt likt mänsklig otrohet för att kunna anses analogt. Men det är nog ingen som vet tillräckligt om zebrafinkars medvetande och känsloliv för att kunna svara. Och det spelar ingen roll, för arbetet ifråga handlar inte om otrohet, allra minst mänsklig sådan. Människan är inte skapelsens krona, och ibland får vi faktiskt acceptera att fåglars sociala liv är mycket mer intressant.

Till slut är det i alla fall Svenska dagbladets rubrik som är sämst: Otrohet kan finnas i generna.

För även om vi accepterar förbehållen ovan och känner oss redo för att påstå att en genetisk variant kanske påverkar tendenser till vad vi vill kalla otrohet, så är det ändå inte frågan om någon otrohetsgen — på sin höjd en otrohetsallel. Vi pratar hela tiden om skillnader mellan individer med olika varianter av en viss gen. Det blir alltså några alleler som är kopplade till högre risk för otrohet och några som är kopplade till lägre risk. Genen ifråga har förmodligen någonting med parbildning att göra eller kanske med sexdrift, vem vet.

Vi tjatar en del om det här, inte sant? Men det är viktigt — för när vi håller det här med alleler och variation i minnet framstår prat om att något ”finns i generna” som rätt svagsint. Visst, DNA-sekvenserna för de proteiner som krävs för att bygga upp ett nervsystem som gör att organismen kan bilda starka band till en partner eller utföra promiskuösa beteenden finns i generna. Och om något ändras i de generna skulle det kunna få individen ifråga att bilda starkare eller svagare parbildningar eller vara mer eller mindre promiskuös. Det behöver inte vara mer magiskt eller mer upprörande än så.

Inte hänt så mycket här på ett tag, eller hur? Så låt oss sätta igång genast. Igår publicerade DN med flera en TT-artikel om en vetenskaplig artikel — och genast börjar någon sorts förväxlingskomedi som retar mig så till den milda grad att det borde skrivas något om den. Vi börjar med steg ett: att hitta den faktiska artikeln. Den är nämligen inte bara publicerad i en ganska häftig tidskrift, den är också öppet tillgänglig även för alla som inte betalar för tidskriften (ett alternativ som författarna förmodligen betalat dyrt för, så varför inte dra nytta av det).

Wolfgang Forstmeier, Katrin Martin, Elisabeth Bolund, Holger Schielzeth, Bart Kempenaers. (2011) Female extrapair mating behavior can evolve via indirect selection on males. PNAS  doi: 10.1073/pnas.1103195108

Det handlar alltså, som rubriken antyder, om zebrafinkar, parbildning och parning utanför parbildningen. Blixtsammanfattning: zebrafinkar är socialt monogama och lever tillsammans hela livet, men de parar sig också ibland med andra individer än sin partner. Det finns viss variation i tendensen att para sig med andra — och variation är, som bekant, genetikens livsluft! — och en del av variationen går att föra tillbaka på genetik. Promiskuitet går alltså i släkten. Vidare verkar det vara i stort sett samma genetiska varianter som får en zebrafink att para sig mer eller mindre utanför paret, oavsett om hen är hane eller hona.

Samma genetik i båda könen — det låter kanske inte så förvånande. Varför är det viktigt? Då måste vi prata lite om könsurvalsteori. Det finns nämligen en intressant dikotomi hos sexuellt reproducerande varelser: det brukar alltid finnas två typer av könsceller — de stora, som kallas ägg, och de små, som kallas spermier. (Det gäller många, men inte riktigt alla — bland annat en del alger har två typer av lika stora könsceller, och så har bakterier och virus sina egna motsvarigheter till sexuell reproduktion. Det är hur coolt som helst, men det är inte ämnet för dagen.) Ändå finns det en imponerande variation i vilka typer av kroppar det är som producerar de där könscellerna. Könsurval (sexual selection — på svenska också sexuell selektion, men jag tycker det klingar lite fånigt) handlar om att med evolutionsbiologins hjälp förklara hur olika köns- och sexualmönster uppstår.

Det är nästan aldrig lätt att säkert veta om någon egenskap (särskilt om det är fråga om ett beteende) finns där för att det varit gynnsamt för djurets förmåga att fortplanta sig, alltså främjats av naturligt urval. Det är förresten vad som brukar kallas en anpassning eller en adaptation — någonting som sprider sig eller har spridit sig via evolution genom naturligt urval. Alternativet är såklart att det blivit så utan att det är något speciellt med egenskapen ifråga — det skulle kunna vara en sidoeffekt av någon annan adaptation, eller så har det bara råkat bli så av någon historisk slump.

Så, låt oss fortsätta dagens övning med att titta på de två sammanfattningarna — först PNAS-artikeln och sedan TT-artikeln.

In many species that form socially monogamous pair bonds, a considerable proportion of the offspring is sired by extrapair males. This observation has remained a puzzle for evolutionary biologists: although mating outside the pair bond can obviously increase the offspring production of males, the benefits of such behavior to females are less clear, yet females are known to actively solicit extrapair copulations. For more than two decades adaptionist explanations have dominated the discussions, yet remain controversial, and genetic constraint arguments have been dismissed without much consideration. An intriguing but still untested hypothesis states that extrapair mating behavior by females may be affected by the same genetic variants (alleles) as extrapair mating behavior by males, such that the female behavior could evolve through indirect selection on the male behavior. Here we show that in the socially monogamous zebra finch, individual differences in extrapair mating behavior have a hereditary component. Intriguingly, this genetic basis is shared between the sexes, as shown by a strong genetic correlation between male and female measurements of extrapair mating behavior. Hence, positive selection on males to sire extrapair young will lead to increased extrapair mating by females as a correlated evolutionary response. This behavior leads to a fundamentally different view of female extrapair mating: it may exist even if females obtain no net benefit from it, simply because the corresponding alleles were positively selected in the male ancestors. (Wolfgang Forstmeier m.fl.)

Okej. Det var lite väl kompakt. Vi tar det i punktform:

1. Flera arter av parbildande fåglar får rätt många ungar med andra än sin partner.
2. Evolutionsbiologer är lite fundersamma över varför, särskilt från honornas perspektiv. Tanken är nämligen att honans fortplantning förmodligen begränsas av mängden ägg hon kan producera  — det är att lägga ägg som är den svåra biten, inte att hitta en partner, så när hon redan har en, vad ska hon med fler hanar till?
3. Det finns ett gäng olika hypoteser om vad som är fördelen med att vara lite promiskuös — alltså olika hypoteser om parning utanför paret som en adaptation.
4. En annan hypotes är att honors parning utanför paret inte är en adaptation i sig, utan en bieffekt av promiskuitet på hansidan. Honornas fortplantningsförmåga skulle kunna direkt motverkas av en genetisk variant som gör dem lite mer promiskuösa — så länge den också gör hanar lite mer promiskuösa, så att deras bröder får fler ungar.
5. I så fall måste det finnas en genetisk korrelation mellan hanars och honors tendens att para sig utanför paret.
6. De studerade parningsbeteenden hos population zebrafinkar och hittade just ett sådant samband.
7. Det är alltså möjligt att zebrafinkhonors parning utanför paret är en genetisk bieffekt av selektion på hanar.

Låt mig kort ge en åsikt om artikeln (även om åsikter är överskattade): Frågan om adaptation eller inte  är såklart intressant i sig… Men för att den icke-adaptiva hypotesen ska stå sig krävs faktiskt att genetiken fungerar på ett visst sätt. Och författarna har gjort ett stort och, vad jag kan se, solitt arbete för att pröva den genetiska delen av hypotesen. Utmärkt! På så sätt är det artikelns styrka att den inte tittar efter det adaptiva, neutrala eller möjligen maladaptiva med promiskuitet utan handlar om vad som är genetiskt möjligt.

Hos många djurarter bedrar honorna sina äkta makar. Frågan är varför. Vad vinner de på beteendet? Svaret kan vara att de kanske inte vinner någonting. Enligt en ny studie har de ärvt otroheten av sina otrogna pappor. (Roland Johansson, TT)

Den här ingressen illustrerar perfekt vad som är så frustrerande med texter om evolutionsbiologi. För när den läses med försiktiga ögon så är det ett i sak hyfsat korrekt referat. Huvudslutsatsen är till och med där. Men samtidigt är allt så osmidigt uttryckt att det öppnar för alla möjliga missförstånd. ”Vad vinner de på beteendet?” kanske är en okej omskrivning för ”Är det här beteendet en adaptation?” Och alla förstår att när fåglarna ”bedrar… sina äkta makar” menas att de parar sig med andra hanar, inte att de hänger på den dejtingsajt för otrohet som Googlereklamen förmodligen kopplar till den här bloggposten. Men det är ändå ett exempel på vetenskapstext när den trasslar in sig i sig själv — full av metaforer som leder läsaren rakt åt skogen snarare än åt rätt håll. (Tyvärr är jag inte övertygad om att den här serien blir någon bättre guide, men vi kan ju åtminstone göra ett försök.)

Imorgon tänkte jag att vi kunde prata lite mer om laddat språkbruk — efterhand kanske vi till och med kommer fram till vad Forstmeier & co faktiskt gjort.