Konsten att känna igen trams

Gott nytt år!

Att läsa är lite som att tänka med någon annans huvud och det är såklart inte helt riskfritt. Egentligen var meningen att titta närmare på raggningslitteraturen — i stil med Neil Strauss’ Spelet, Sara Starkströms Game Girl och Henrik Fexeus’ Alla får ligga — där jag hört ryktas att det ska finnas en del idéer om evolutionspsykologi. Men det får bli en annan gång. Så länge kan vi titta på några fördomsfulla sätt att uppskatta böckers värde, utan att läsa alltihop.

Det kan förstås verka väldigt irrationellt att döma boken efter omslaget (samt förordet, några strödda formuleringar och referenslistan), och visst, det är inte fråga om någon saklig fackgranskning eller argumentationsanalys. Vad vi letar efter är bara snabba, medges ytliga tumregler.

Som exempel kan vi ta Henrik Fexeus‘ Konsten att läsa tankar — en liten bok om ordlös kommunikation som tyvärr uppvisar alla tramstecken nedan i någon grad, men inte fullt ut. Och, precis som han förresten skriver i kapitlet om att avslöja lögnare: inget av det nedanstående är ett säkert tecken på att innehållet är trams, ens om de förekommer alla tillsammans. Men de är tecken på att viss vaksamhet kan vara på sin plats.

Jag är nog inte alls lika vis som professor Sielaff (kul anekdot — läs den), men här kommer i alla fall några utvärderingstips, vad de nu kan vara värda.

1. Författarporträtt på omslaget

Vi kan lugnt göra undantag för skönlitterära samlingar och biografier — men om en bok på fackhyllan bär författarens konterfej på sitt omslag, är det hög risk att boken är tjafs. Gissningsvis är författaren känd för något annat än sin förmåga att skriva böcker. Å andra sidan — om det inte rör sig om en debattbok eller en kändiskokbok — är författaren förhoppningsvis åtminstone känd för att vara bra på det boken handlar om. Med lite tur kan det finnas en bra medförfattare som för pennan.

Konsten att läsa tankar pryds av Henrik Fexeus’ ansikte, med ena handen höjd till pannan, fingrarna mot tinningen, ansiktet upplyst från sidan och skådande blick. (Att Konsten att läsa tankar är en rätt spektakulär titel är inget att hålla emot boken; den typen av små överdrifter är legion, särskilt bland populärvetenskap. Den här bloggpostens titel är ett blygsamt försök i samma genre.)

2. Orimliga löften

Om någonting verkar för bra för att vara sant — ja, ni vet resten. En bok med titeln ”Darwin was wrong” (för att ta ett verkligt exempel) är nästan garanterat skriven av någon som inte är särskilt hemma på evolutionsbiologi. En populärvetenskaplig bok som utlovar att revolutionera samma vetenskapsfält behöver inte vara lika illa, men överdriver förmodligen en smula. Bantningslöften ska vi inte gå in på.

Konsten att läsa tankar har följande utrop på baksidan:

Se när någon ljuger!
Förstå hur andra känner!
Upptäck hur man flirtar!
Påverka andras tankar!
Imponera på dina vänner!

En komplikation: Både ett tillgjort författarporträtt och överdrivet glada tillrop på omslaget är så gamla uttjatade tramstecken att det går utmärkt att använda dem ironiskt — och på så sätt få all eventuell nytta av dem, men gardera sig mot surputtar som jag. Och det är nog så vi får se omslaget till Konsten att läsa tankar. Humor, får vi nog tillstå, är ett svagt gott tecken.

3. Brasklappar

Det är inte alls fel att börja med en nypa salt. Den som skriver om medicin eller lagar kan vilja påpeka att de inte kan ge några råd som ersätter läkarens eller juristens — jag tycker ibland det är på plats att påpeka att jag i de flesta biologiska ämnen på sin höjd är en glad amatör. (Ett ironiskt extremfall är när alternativmedicinska utövare ibland känner sig tvungna att varna att deras påståenden om hur till exempel cancer kan botas alls inte ska ses som råd om hur cancer kan botas.)

Henrik Fexeus börjar sin bok med en ”uppmaning att inte ta så hårt på saker och ting”. Bra råd. Problemet är bara att vetenskapssynen i den här inledningen överensstämmer ganska dåligt med det som kommer redan i nästa kapitel.

Jag påstår inte att det som står i den här boken i någon mening är sant. Det är inte mer sant än andra subjektiva världsbilder såsom kristendomen, buddhismen eller naturvetenskapen. /—/ [J]ust de här metaforerna, just de här modellerna, har visat sig ovanligt användbara som verktyg när det gäller att förstå och påverka andra människor. Men det betyder inte att de är ”sanna”, att de på något sätt skulle beskriva saker som faktiskt ”är”.

På ett sätt är det såklart helt sant; bara för att en viss typ av idéer verkar användbara för någon som säljer begagnade bilar (exempelvis), betyder det inte att det är en sann beskrivning av världen. Men om vi inte gör oss några föreställningar om att fånga hur saker och ting (som människans psykologi) faktiskt fungerar, hur sjutton ska vi då veta vilka metoder och modeller som är praktiskt användbara?

Men om vetenskap i brasklappen är en subjektiv världsbild bland många andra, så förväntar sig istället första kapitlet för mycket när det påstår att biologi och psykologi motbevisat dualism — alltså föreställningar om medvetandet som någonting som inte är fysiskt eller materiellt. Det tror jag är för mycket sagt.

4. Läslista istället för fotnoter

Den som läst en politisk bok av aktivisten och språkvetaren Noam Chomsky vet hur tungrott det kan bli med fotnoter i typ varannan mening. Så vi kan nog inte kräva att det ska vara noter längst ner på varje sida, eller ens att det ska markeras i texten, där de kan störa ovana ögon. Men en litteraturlista som inte är förankrad i texten med någon form av noter eller sidhänvisningar är svår att ha till något. Att författaren någonstans på bokens några hundra sidor använt sig av något som står någonstans i ett annat verk säger nästan ingenting. Litteraturlistan blir inte en källförteckning, utan en lista med lästips.

Konsten att läsa tankar har en litteraturlista i slutet. Då och då i texten nämns ett namn vars böcker också finns med i listan, men någon vidare ledning till vilka källor som underbygger vilken del av boken får vi inte. På några ställen (tre, tror jag) refereras vissa specifika studier med varsitt stycke, utan att författare, tidskrift, årtal eller någon annan ledning om hur vi ska kunna hitta studien ifråga; det för oss till nästa punkt:

5. Få hänvisningar till primärlitteratur

Om jag inte misstar mig innehåller Konsten att läsa tankar en enda referens till en vetenskaplig tidskrift — det är bara ett av de experiment som refereras där författaren bemödat sig att göra en hänvisning, som då inte ens är förankrad i texten. Det är inte okej.

Men allt är inte bara vetenskapliga artiklar. Olika fält har olika publiceringskultur, och för övrigt kan det vara helt legitimt att referera till handböcker och läroböcker. Konsten att läsa tankar utger sig för att vara en underhållande och praktiskt användbar handbok på svenska för den som vill pröva på lite tankeläsning — och den funktionen kan den såklart fylla utan en stor litteraturgenomgång.

Om boken hade andra pretentioner skulle det vara en anlednig att höja varningsflagg.

6. Fackspråk som avslöjar sitt ursprung

Att använda facktermer är naturligtvis i sig ingen svaghet, om det nu inte är frågan om att svänga sig med coola termer istället för att skriva klarspråk. Men att se vilken typ av fackspråk en författare använder avslöjar vilka vetenskapsfält han eller hon lutar sig mot och säger något om verkets bakgrund och begränsningar.

En översikt över kapitlen i Konsten att läsa tankar pekar ut termerna rapport (väsentligen samstämmighet i kroppsspråk och tempo mellan folk som samtalar), suggestion och ankare. Om vi dessutom tar ännu en titt på litteraturlistan ser vi ett antal titlar om hypnos och NLP — neuro-lingustic programming. Richard Bandler och John Grinder är två namn som återkommer, och det visar sig vara de som hittade på termen NLP. En annan återkommande figur är Milton Erickson, en psykiatriker som NLP-folket inspirerats av. Bingo!

Varför står förkorningen NLP inte på ett enda ställe i själva texten, då? Svårt att säga, men inte nog med att ”neuro-lingustic programming” är en tungvrickare — en snabb sökning efter NLP-böcker ger ett gäng självhjälpsartade volymer som uppvisar mycket starka varningssignaler.

Men hur var boken då? Okej, nu har vi gått ganska hårt åt den — men lägg märke till att på nästan alla punkter så klarar sig Konsten att läsa tankar ganska bra. Den har ett lite ambivalent förhållande till vetenskap, den saknar några referenser som verkligen skulle behövas, men den har ett avslappnat förhållande till fackspråk, citerar Shakespeare, innehåller snygga fotomontage och är ganska underhållande.