Här är en artikel från Sveriges radio som inte bara får med en fullgod referens till den vetenskapliga artikel den handlar om, utan dessutom använder fina videoklipp!

Artikeln ifråga är ”How Cats Lap: Water Uptake By Felis catus” av Pedro Reis & co. Här berättar sisteförfattaren (vilket brukar vara chefen) om hur det går till:

Katten använder alltså inte tungan som skopa; när den doppar tungan häftar vattnet vid tungans yta, så att den kan dra upp en pelare med vatten, som katten sedan stänger munnen om.

Annan forskning som kombinerar biologi, fysik och filmer av gulliga djur finns i följande video:

Författarna, Dickerson & co, har laddat upp sin video och sammanfattning på arkivsajten arXiv.org. (Om någon vet om det publiceras i någon tidskrift, lämna gärna en kommentar!)

I båda fallen leder fysikens lagar fram till en hypotes om kroppsstorlek som författarna går vidare med: att lapandets frekvens (alltså hur fort tungan behöver stickas ner i vätskan) respektive skakningens vinkelhastighet (alltså hur fort djuret måste vrida sig) borde bero på kroppsstorlek.

Jag kan också passa på att påminna om giraffens eventuella simförmåga. Sammanfattningsvis: Zoologi och biofysik är fina saker.

Litteratur

Reis et al. How Cats Lap: Water Uptake by Felis catus, Science. Publicerad på nätet 11 november 2010. Doi: 10.1126/science.1195421

Dickerson et al. The Wet Dog Shake. Publicerad i arXiv 15 oktober 2010.