Häromdagen såg jag en mycket trevlig liten artikel (via Branko Rihtman på twitter), Sorting Out the FACS: A Devil in the Details (Hines m. fl 2014). Det är en kort berättelse från labbet i informell ton. Det handlar om två grupper som bestämde sig för att samarbeta om ett bröstcancerprojekt och använde flödescytometri för att studera bröstvävnadens sammansättning. Flödescytometri är en teknik där en låter celler passera en och en genom ett tunt rör, räknar dem, belyser dem med laser och mäter ljuset som kommer tillbaka. Och eftersom det går att koppla fluorescenta molekyler, som lyser tillbaka med på våglängder när de blir belysta, till antikroppar, som binder väldigt specifikt till saker som finns på cellens yta, så kan en flödescytometer räkna hur många av olika celltyper som finns i ett prov. Det enda som krävs är att lösa upp vävnadsproverna så cellerna kommer loss och låter sig sugas upp. Och det var det steget som visade sig vara problematiskt.

Båda laboratorierna hade sina egna protokoll (det är så vi labbfolk kallar dem; ”recept” är egentligen ett bättre uttryck) för att isolera cellerna från vävnadsprover. Båda metoderna gav konsekventa resultat om det upprepades, men resultaten överensstämde inte med resultaten från det andra laboratoriet. Detta till och med när forskarna träffades i samma laboratorium och använde sitt eget protokoll sida vid sida på varsin bit av samma vävnadsprov. Skillnaden? Inget med den högteknologiska maskinen, inget med sammansättningen på odlingsmediet utan hur kraftig omrörning vätskan fick medan vävnaden står på skakning och bryts ner av enzymer … Laborativt arbete kan vara svårt och metoder kan spela stor roll.

Litteratur

Hines & al (2014) Sorting Out the FACS: A Devil in the Details. Cell reports.