Kära dagbok,

Mer tankar från fortsättningskurs i högskolepedagogik.

På det andra kurstillfället ägnade vi rätt mycket tid åt ett romantiskt ideal för universitetet: både passet om pedagogisk utveckling i ett större sammanhang och passet om forskningsanknuten undervisning drog mycket inspiration från Humboldts ideal om högre utbildning som en helhet utbildning och forskning, som ska bibringa studenterna bildning och en generell färdighet att tänka självständigt, snarare än ämnes- och yrkeskunskaper.

Det står i högskolelagen och allt:

Verksamheten skall bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning.

Utbildning på grundnivå ska utveckla studenternas
– förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar,
– förmåga att självständigt urskilja, formulera och lösa problem, och
– beredskap att möta förändringar i arbetslivet.

Inom det område som utbildningen avser ska studenterna, utöver kunskaper och färdigheter, utveckla förmåga att
– söka och värdera kunskap på vetenskaplig nivå,
– följa kunskapsutvecklingen, och
– utbyta kunskaper även med personer utan specialkunskaper inom området.

Men lagen skriver också om arbetslivet, yrkesverksamhet och så vidare. Det låter som en blandning av den ovanstående visionen och andra hänsyn, och det överensstämmer kanske med universitetets historia som innehåller både holistisk Humboldt och en start som glorifierat prästseminarium.

Sådant pratade vi alltså om. Vad är ett universitet egentligen? Vad är poängen med den typ av utbildning som vi driver? Jag fick några gånger intrycket att den här delen av kursen handlade om att övertyga oss om att bildningsideal är bra och viktigt.

Men den lokala miljön är förmodligen ännu viktigare än den större inramningen. En bra miljö med kollegor som bryr sig och stöttar varandra hjälper förstås att göra undervisningen bättre. Mårtensson & Roxå (2011) tittade på fyra ”starka akademiska mikrokulturer”, det vill säga ställen på universitet där undervisning och forskning ansågs fungera väldigt bra. Som man kanske kan vänta sig är det här grupper där man håller undervisning för väldigt viktigt, har förtroende för varandra, har goda relationer med andra, och upplever ett gemensamt ärende.

Ärenden ifråga verkade vara långsiktiga mål som var riktade utåt. Poängen var att forma fältet, utbilda studenter som kommer att utveckla yrket, påverka omvärlden. Inte ”att bli en excellent utbildningsmiljö”, eller något sådant som förmodligen står i dokument på högre nivå i organisationen. Författarna använder ordet ”enterprise”. Det påminner om skillnaden mellan extern och intern motivation hos den som lär sig. Klart läraren också blir mer driven av av intern motivation som en önskan att förändra sitt fält, än av extern motivation som att universitetet har en strategi att bli bäst på undervisning.

Det kom också fram att i de här miljöerna såg man undervisning inte bara som väldigt viktigt, utan som något som är oskiljaktigt från forskning. På så sätt ligger de också i linje med Humboldt.

Sätten att göra forskningsanknuten undervisning kan (såklart, som allting annat här i världen, beskrivas med en fyrfälting):

Det vill säga, undervisningen kan vara inriktad på forskningsresultat eller på forskningsprocesser, och det kan vara läraren som berättar eller studenten som gör. Forskningsanknytning kan alltså bestå i uppdatera materialet med det senaste från forskningsfronten (eller i alla fall något senare än det som står i läroboken), avslöja insider-information om hur forskningen går till, låta studenter själva läsa och analysera primär forskningslitteratur, eller låta studenter öva forskningsmetoder. Jag gillade särskilt en formulering som Göran Hartman använde om uppgifter där det inte finns en färdig lösning ”som ni lärare sitter och tjuvhåller på”.

Har jag jobbat något med forskningsanknytning? Ja, mest i det lärarledda innehållsinriktade hörnet. Det är ju bland det roliga med att göra en ny föreläsning, att försöka hitta någon forskningsartikel att passa in. Förstå min glädje när jag såg ett Tinbergen-citat mitt i en tung Drosophila-genetikstudie (Hoopfer et al 2015) och hittade en ursäkt att ta med den i en gästföreläsning om beteendegenetik. Det var ett litet exempel, men ändå.

Jag lärde mig också ett nytt fint ord. Jag hade ingen aning om att det rätt prosaiska svenska ”forskningsanknuten undervisning” på engelska heter ”the research–teaching nexus”. Fint ska det vara.