I december förra året kom Samuel Bengmark från Chalmers och Göteborgs universitet på Zoom-besök till oss på SLU för att hålla ett lunchseminarium med titlen: ”Föreläsningar — en utdöende undervisningsform?”

Bengmark beskrev vad han kallar ”alternerande föreläsningar”, det vill säga pass som består av en blandning av föreläsning och övningsuppgifter för studenterna att arbeta med, som varvas med säg 10 minuter föreläsning, 5 minuter övning, och så vidare. När föreläsningarna äger rum fysiskt i en sal delar han han ut uppgiftslappar att skriva på. När föreläsningarna äger rum i videokonferens använder han break-out rooms för att dela upp studenter i virtuella smågrupper och Mentimeter för att ställa frågor och sammanställa svaren. Det senare är förresten ungefär vad jag gjorde med de föreläsningar i genomik jag höll förra terminen, även om jag hade något färre inslag av övningar än Bengmark.

Han gick igenom några problem som kan uppstå under en föreläsning (att åhöraren fastnar på något hen inte förstår, faran med att se en färdig lösning på ett problem utan att tänka igenom den själv, och inte minst att ingen orkar lyssna någon längre stund på någon som pratar, särskilt inte under en videokonferens) och hur inslag av övning under föreläsnigen skulle kunna hjälpa. Han pratade också lite om korrelationer mellan kursvärderingar: de studenter som gillar kursen gillar också arbetblad; de studenter som gillar att ha föreläsningar förinspelade på video gillar inte arbetsblad.

Det märkliga med seminariet var inramningen som ett försvar av föreläsningsformen. Bengmark började med att redogöra för kritiken mot föreläsningar, och placera föreläsningen längst ner på vad han kallar ”den informella didaktiska topplistan”, efter återkoppling, kamratdiskussioner och så vidare. Det ligger nog något i det. En docerande föreläsare får ibland stå som metonymi för allt som är dåligt med högre utbildning; föreläsningen som form är kanske mer utskälld än den förtjänar. Men titeln har inte mycket med innehållet att göra. Är föreläsningen en utdöende undervisningsform? Det verkar inte så. Och Bengmarks angreppssätt för att försvara föreläsningen mot kritik verkar vara just att ägna mindre tid åt att föreläsa och mer åt att låta studenter göra själva och diskutera med varandra.

Mina anteckningar.

Det förefaller vara ungefär samma seminarium som finns inspelat hos Nationellt center för matematikutbildning vid Göteborgs universitet. Jag tycker inte inspelningen riktigt gör seminariet rättvisa, men det finns där om man vill lyssna.