För några veckor sedan kom journalisten och författaren Manus Linton på videobesök till SLU och pratade om skrivande. Han är nämligen på uppdrag att få forskare att skriva bättre — han har varit ”writer-in-residence” (snygg titel) på Uppsala universitet och drivit workshopprojektet Skriven mening på samma tema. Det var inte klart för mig om det är samma projekt som pågår fortfarande trots att det enligt sidan ska ha slutat förra året, eller någon typ av fortsättning; sak samma. Föredraget handlade om vad bra text är, följt av tips. Han har en bok på samma ämne, Text & stil, som jag inte läst än men blev minst sagt sugen på.

Linton har mest arbetat med forskare inom samhällsvetenskap och humaniora, men jag tror ändå att flera poänger kan överföras på naturvetenskapliga texter. Eftersom jag verkar i ett fält med lite annan textkultur har jag lite svårt att känna igen den genre han beskrev som ”ditt nästa antologibidrag”, men jag vet i alla fall vad ”en essä på en dagstidnings en kultursida” är, även om det är tveksamt om jag någonsin kommer att skriva en sådan om min forskning. (Kultursideredaktörer, maila för all del!) Det handlade om skrivande som riktar sig till fler än de närmast sörjande — ”text som inte enbart är skriven för att undervisa eller övertyga de närmaste kollegorna”. Vilket till exempel kan innefatta forskningsansökningar, som ju oftast läses och bedöms av kunniga människor som inte är just experter på ämnet för ansökan. Och jag vågar påstå att det i viss mån kan gälla forskningsartiklar, åtminstone de som inte helt är skrivna enligt formulär 1A — till exempel olika översikt-, perspektiv- eller letter to the editor-artiklar.

Jag gillar att Linton ogenerat pratade om bra text. Det tycks mig som forskare gärna använder eufemismer som att något är ”precist” eller ”tydligt”, när de menar ”bra”. Vad menar han då med bra? En bra text fyra saker för sig: För det första, den innebär ett möte mellan författare och läsare, på så sätt att den respekterar läsarens förmåga och lämnar tillräckligt utrymme åt läsaren att tänka själv. För det andra är den meningsfull för tre olika sfärer samtidigt: för författaren själv — det finns motivation och intresse att skriva den; för den egna akademiska miljön — den har tillräcklig skärpa och stringens; och för världen utanför — den är begriplig och använder minimalt med jargong. För det tredje tar den risker. För det fjärde handlar den om något, ett visst problem, och kan visa varför det är viktigt.

Det var lätt att känna igen problembeskrivningarna. Många forskare skriver ”narcissistiskt eller ogeneröst”. Många forskare skriver ängsligt: ”Man får intrycket att huvudsyftet är att inte göra fel.” En del texter är i praktiken översikter som samplar andras slutsatser utan att bidra med något nytt — där inflikade han att naturvetare kanske inte känner igen den beskrivningen och jag fnissade för mig själv, för jag kände mycket väl igen beskrivningen. Han var också kritisk till begreppet populärvetenskap, eftersom det ”får forskare att fokusera på enkelhet, även språkligt”. Det är nog sant, kanske inte om journalistiskt kunniga forskningsskribenter, men väl om oss forskare när vi försöker skriva så att icke-forskare kan begripa. Det stämmer att det lätt blir för torftigt och för inriktat på att förklara.

För den långa listan konkreta tips tror jag man får vända sig till boken, men här är några minnesvärda tips och tekniker från föredraget: Skapa rörelse med perspektivbyten och att använda annat material än just den egna studien. Allt material — upplevelser, debatter, händelser — kan ha plats i en essä. Tänk på början och slutet; akademisk text slutar ofta svagt genom att bara ebba ut. (En vän lästen nyligen ett utkast till en av mina ansökningar och påpekade: ”Du avslutar inte med något”. Det stämde.) Vad gäller början, ge inte en massa torr bakgrund eller en rad abstrakta frågor, utan börja med något som har laddning, visar varför det som kommer är viktigt och bygger förtroende hos läsaren. Någon frågade om problemen med att skriva om kontroversiella etiska frågor, och svaret blev att man ska vara glad för att ens ämne är kontroversiellt. Balansera fakta (”hur”) och analys (”varför”). Sakpåståenden utan analys är tråkigt, men analys utan konkreta fakta är obegripligt. Jag påminns om ett citat från JBS Haldane (från hans ”How to write a popular science article”) som citerades i podcasten Genetics Unzipped nyligen: ”start from a known fact, such as a bomb explosion, a bird’s song’ or a piece of cheese” och ”proceed to your goal in a series of hops rather than a single long jump”.

Lärde jag mig något då? Det var många bra idéer som är värda att lägga på minnet. En av dem testade jag direkt — att ta bort underrubrikerna så att texten måste hänga ihop utan dem. Men om det är något vi lärt oss av att studera och undervisa är det att man inte blir särskilt mycket bättre på att göra något genom att lyssna på någon som pratar om det, hur kul och klokt det än är. Men jag ska ta fram några av hans tips nästa gång jag sitter och våndas över en asigt tråkig text jag skriver.