Ännu en höjdpunkt från ESEB i somras! Jag vet inte om det var planerat eller ett sammanträffande, men Susan Johnston höll det här föredraget samma dag som artikeln kom ut i Nature. Den handlar om genetisk variation för hornstorlek hos får och hur det kommer sig att det fortfarande finns någon variation, trots att naturligt urval gynnar får med stora horn. Tyvärr börjar videon en bit in i föredraget mitt i förklaringen av ett diagram, så jag har länkat till en något naturligare startpunkt en bit in, där det börjar handla om Soayfåren på S:t Kilda. Bakgrunden är som följer: naturligt urval är bra på att göra sig av med genetisk variation. Om det finns ärftlig variation för en egenskap (i fårens fall: hur stora horn de har) och om den orsakar en skillnad i reproduktiv framgång (får med stora horn får fler ungar) så borde varianterna som orsakar små horn med tiden bli utkonkurrerade. Förr eller senare borde alla får ha stora horn. Varför finns det får med små horn? Soayfårens hornstorlek bestäms till stor del av en enda genetisk variant med enkelt arv; Johnston & co har tittat på hur bra fåren överlever och hur mycket de fortplantar sig om de har varianten för små horn, varianten för stora eller är heterozygota. Det visar sig att det är heterozygoterna, de som har en kopia av varje variant, som i långa loppet har störst sammantagen reproduktiv framgång. De får färre lamm, men de lever också längre, medan får med bara varianten stora horn har sämre överlevnad och får med bara den för små har sämre fortplantning. Lyssna på föredraget för mer detaljer!

(Åter igen: hitta den långhåriga och den korthåriga Linköpingsgenetikern i publiken under frågestunden …)

Litteratur

Johnston, Susan E., et al. Life history trade-offs at a single locus maintain sexually selected genetic variation. Nature (2013).