Bara en kort grej apropå sista tidens vetenskapsnyheter:

Det är lätt att få föreställa sig att biologer som studerar beteende bara är intresserade av genvarianter och kemikaliehalter och inte bryr sig om saker som uppväxt, inlärning och interaktioner med andra individer. Men det är helt enkelt inte sant.

Faktum är att både det sociala och inlärning är beteendebiologins favoritämnen. Den klassiska etologins stjärnor som Niko Tinbergen och Konrad Lorenz sysslade just med sånt, till exempel. Tinbergen observerade steklar på väg hem till sina bon i sanden och ägnade sig åt att flytta runt pinnar, kottar och stenar för att se vilka drag i omgivningen som steklarna la på minnet för att hitta hem. Lorenz levde med kajor och gäss, lyssnade till deras läten, lärde känna deras personligheter och försökte begripa deras sociala liv. Djurs personlighet är för övrigt fortfarande i allra högsta grad på modet.

Edward Wilson, som myntade ordet sociobiologi på 70-talet — och som ironiskt nog verkar vara känd antingen som en älskvärd naturvän eller som en ämnesimperialistisk buffel — ägnade sig mest åt insektssamhällen. (Att människor, hur mycket vi än försöker, sannolikt inte kan fungera i ett samhälle som är organiserat som ett insektssamhälle är utan tvivel essentialistiskt sagt, men det är nog också sant.)

Vi må vara dualister eller materialister, tro att medvetande är något skilt från kroppen, är identiskt med processer i kroppen eller en bieffekt av sådana processer, men jag tror att vi alla måste vara överens om att det finns en koppling mellan hur nervsystemet fungerar, hur vi beter oss och hur vi känner oss. Beteendebiologens jobb är att försöka reda ut hur det där hänger ihop, på valfritt plan, men helst flera. (Det överlappar såklart andra vetenskapsfält — inte för inte är det ofta psykologer, etologer och evolutionsbiologer gått varandras vetenskapliga ärenden.)

Därför måste vi bli förvånande över hur ofta nyheten — som på sista tiden om oxytocin, bland annat — om att något beteende eller någon känsla hänger ihop med en ökande eller minskande utsöndring av något visst hormon, en elektrisk potential i något nervknippe eller ökat blodflöde i en viss del av hjärnan möts med överraskning. Vad sjutton skulle vi annars vänta oss — är inte det centrala nervsystemet beteendeorganet nummer ett? Det vore väl mer förvånande om det inte hände någonting i hjärnan eller med hormonerna när människor blev kära, ledsna eller fastnade i en bilkö?

Det kan tänkas att det finns beteenden som verkligen orsakas av genvarianter: alltså, i en viss given situation kan det vara en genetisk variant i någon gen som avgör om individen kommer göra si eller så. Hormonsystemet, däremot, är ett signalsystem — att säga att testosteron orsakar ett visst beteende eller någon annan fysiologisk reaktion, som vi ju ibland säger är inte någon vidare förklaring. (Om det inte är någon som smugit sig upp och givit individen ifråga en testosteroninjektion.) Varför utsöndrades det testosteron?

Precis som aktivering i en del av nervsystemet, en förändring i genuttryck eller någon annan fysiologisk förändring så är den ingen vidare förklaring i sig själv. Den uppstår alltid som en effekt av något annat — något i den inre eller yttre miljön.

Det går inte att göra allt på en gång. Ibland försöker vi hålla generna konstanta och studerar inavlade laboratoriestammar eller cellinjer. Ibland gör vi vårt bästa för att kontrollera miljön, tittar på skillnad i gener och kanske deras interaktion med någon enskild miljöfaktor. Men målet är inte att avskriva miljön, utan beskriva så bra det bara går hur saker händer — hur organismen reagerar i ögonblicket; hur den utvecklas under sin livstid för att kunna fungera så; och hur beteendet ifråga vuxit fram med evolutionen.